Pinocchio är musik, film och saga. Men allra mest teater just nu på Uppsala stadsteater. Och vilken teater sedan! Här finns alla de uttryck som kan förekomma på en scen: cirkus, talande djur, riktiga skådespelare, eldslukare, fyndig dialog och spännande äventyr. Och det bästa av allt, det är levande människor som uppträder. Många kan historien från videofilmen. Den som handlar om ett stycke träbit, som blir till en trädocka och får röst och liv som vilket riktigt barn som helst.

Så sätter man igång vandringdramat. Ut i världen till en verklighet med det mesta av det som väntar alla under vägen till att bli vuxen.
– Jag tyckte bäst om jakten alldeles i början, då pappan jagar Pinocchio och inte får fatt i honom, säger min medbedömare Gustav (7,5 år). Han har sett filmen. Till exempel är Harry Potter mycket läskigare. Den här teatern var bara rolig.

Martina Montelius har lutat sig mot Carlo Collodi när hon skrivit sin version av sagan. Så mycket av gammaldags pedagogik där lättja, lögner och olydnad bestraffades, finns inte med i den här varianten med Dritëro Kasapi som regissör. Desto mera av livets mjukvärden som vänskap, lycka och betydelsen av att vara tillsammans. Montelius drar sig heller inte för lite grovheter i språket ibland. Inte värre dock än att det är vändningar som alla mött då och då.

– Rövarna kände jag igen, men det finns också mycket som inte är med i videon. Fast det gick bra att följa med i förloppet ändå, tyckte Gustav. Det var egentligen bara smällarna med piskan som han inte var riktigt överens med. Men när jag förklarade att domptören inte slår till Pinocchio, utan att ljuden kommer från de knutar som finns på snöret, var han nöjd. Och då har ändå döden fått vara med, inte bara med namns nämnande.

Dritero Kasapis uppsättning i Annika Nieminen Brombergs scenografi, som lyhört anpassats till de olika vändningarna, stämningarna och spänningsmomenten, sätter de sceniska uttrycken i förgrunden. Det betyder att förloppet blir en smula rapsodiskt med ett högt tempo. Och kryddorna är väl tillvaratagna. När Pinocchios guldmynt förs in i skeendet följer handlingen detta spår och ger föreställningen lite thrillertycke. Att titelpersonen är smartare än de som vill åt hans pengar, är en lyckad accent. Men de allra yngsta behöver nog lite hjälp efteråt med de inslag som har en lite hög abstraktionsnivå.

Annars kompenseras allvaret hos en del händelser mer än väl av det stora utrymme som fantasin får i hela iscensättningen. Här har Martina Montelius hittat alldeles rätt och regissören går i samma spår. Tilliten människor emellan är pjäsens kanske allra viktigaste tema, både när den är befogad och när den kan vara riskabel. Det ger utrymme för ett givande samtal mellan den unga publiken och deras medföljande vuxna efteråt.

För Gustav blev det en smula överraskande att en kvinnlig skådespelare gör rollen som Pinocchio. Men när han väl insett att det gick precis lika bra, var tveksamheten övervunnen. Katharina Cohen gör rollen fjädrande lätt men med en så stark närvaro i de olika turerna som behövs för att hon skall bli en publikfavorit. De övriga aktörerna är så samspelta att också de har goda möjligheter att vinna allas hjärtan. Även om Gustav lägger en extra karamell för Gepetto, syrsan, katten, räven och clownen. Själv väljer jag att ge fem godispåsar åt hela den här charmfulla föreställningen.