Publicerad: 2010-05-15 09:29, senaste uppdaterad: 2010-05-18 10:05
Man ska inte gå över ån efter vatten skulle kunna vara valspråket för En miss i universum. Att tekniker och naturvetare ska sätta upp ett spex om en viktig del av naturvetenskapens historia känns lika självklart som resultatet blir bra.
Rymdvarelsen Galileo skickas ned till Jorden för att informera människorna om att planeten och solen snart ska byta plats. Så att jorden börjar snurra runt solen i stället för tvärtom. Han landar i Italien och möter skepsis från människorna och förföljelse från kyrkan. Det är upplagt för förvecklingar och situationskomik. Att skoja med trångsynta präster och oupplysta vetenskapsmän ger många lättplockade, men inte mindre roliga, poänger. I vanlig ordning blandas också moderna företeelser med den gamla miljön. Den halvgalna vetenskapsmannen Pstolemaios musiknummer som gangsterrappare är riktigt kul, liksom Biskopens tjat om skenande kättarstatistik.
De senaste åren har Ett teknat spex grundmurat ett rykte som Uppsalas bästa spexare. Detta med en rad ovanligt genomarbetade uppsättningar. En miss i universum är inget undantag. Rekvisita, kostym är imponerande välgjort, även om det är genomgående svårt att höra sången. I humorföreställningar är rollerna mer karikatyrer än realistiska karaktärsteckningar. Det ställer lägre krav på skådespelarnas mångsidighet, men högre krav på rollbesättningen. I en miss i universum är den senare i stort sett perfekt. Det är svårt att ens tänka sig någon annan skådespelare i de flesta rollerna.
Man kan tänka sig att det skulle kunna gå att krama ur lite mer substans och humor ur vissa av scenerna, men överlag har manusskrivarna gjort det bästa möjliga utifrån förutsättningarna ramberättelsen ger. Ett teknat spex anseende som stans vassaste spexare står lika stadigt som faktumet att jorden numera snurrar runt solen och att vetenskapen är mer än en modefluga.
Av: Anderas Jakobsson kultur@unt.se