Publicerad: 2011-05-20 14:54, senaste uppdaterad: 2011-05-20 15:05
Många av dem argumenterar på ett principiellt plan på ett sätt som också liberaler brukar göra. Ett exempel är Maria Wetterstrands bidrag i antologin Tänk grönt som utkom lagom till partistämman i helgen, även om Wetterstrand inte vill kännas vid beteckningen liberal. Ett annat exempel är Mikaela Valterssons sympatiska bidrag om fri rörlighet över gränserna. Men boken visar samtidigt hur värderingar och resonemang i de mest grundläggande frågorna spretar åt alla tänkbara håll.
Praktisk dagspolitik är en sak. Ideologi är något annat. I bokens ideologiska kapitel konstateras, i och för sig med tilltalande ärlighet, att någon tydlig grön ideologi jämförbar med de traditionella politiska idétraditionerna inte existerar. Vad som finns är delar av en världsbild, ett antal värderingar och kritiska synpunkter på samhället. I den mån en idédiskussion förs så handlar den, skriver Angela Aylward, om huruvida dessa fragment ska ”integreras med liberala, värden, socialistiska eller anarkistiska eller en kombination av dem”. Samtliga riktningar finns representerade ”men alla saknar en kritisk massa av anhängare för att det ska vara möjligt att tala om en egen ideologi i egentlig mening”.
Så ter sig också bilden för en utomstående. Det är inte precis fråga om småsaker om man vill utgå från liberal omsorg om individen eller från ett socialistiskt klassperspektiv, om man föredrar marknadslösningar framför politisk centralstyrning eller om man tror eller inte tror att statsmakten kan avskaffas.
Men oklarheten om det fundamentala är större än så. I ett annat av de ideologiska kapitlen skriver Michael Moon om den oklarhet som han menar ligger i att den gröna rörelsen dels hävdar biosfärens avgörande betydelse, dels vill stå för solidaritet som ett grundläggande värde. En tänkbar lösning på detta är naturligtvis, som Moon klart markerar, att ge upp alla demokratiska ambitioner: Om ett auktoritärt samhällssystem – där sämre lottade medmänniskor givetvis skulle ignoreras – är nödvändigt för biosfärens fortbestånd så måste man acceptera detta.
Sådana uppfattningar finns här och var inom den gröna rörelsen, även om Moon inte säger sig känna till några exempel på att de också uttryckts i gröna partiprogram. Moons egna sympatier ligger säkert inte på den auktoritära planhalvan - men poängen i sammanhanget är naturligtvis att den gröna rörelsen saknar de intellektuella redskap som krävs för att analysera maktens problematik och i alla lägen hävda demokratins grundprinciper och som är självklara för liberaler.
Angela Aylward beskriver motsatspar av typen man-kvinna, förnuft-känsla, människa-natur och hävdar att de gröna i stället ser sådana kategorier som komplement till varandra, eller som rena konstruktioner. Men hon likställer samtidigt ”det rationella förnuftet” med ”det maskulina” och ”det vita” som om det vore likvärdigt att hålla på patriarkat och rasism och att hålla på det kritiska förnuftet framför dogmatik eller pseudovetenskap.
Hon menar kanske inte riktigt så, men poängen är naturligtvis att de redskap som är nödvändiga för att frigöra politiken från fördomar och auktoritetstro inte är självklara inom den gröna rörelsen – och att detta har en avgörande betydelse för dess relation till den liberala politiska traditionen.
Liberaler kan mycket väl vara gröna. Men alla som kallar sig gröna är inte liberaler.