Publicerad: 2011-03-30 00:00, senaste uppdaterad: 2011-03-30 00:03
Det har alltid funnits starka kärnkraftsskeptiska strömningar i Tyskland, och de gynnar förstås främst De gröna, som grundades med kärnkraftsmotståndet som profilfråga. Angela Merkels opportun-istiska fumlande bidrog inte heller till att stärka förtroendet — ett år före olyckan hade hon drivit igenom förlängt liv för de tyska kärnkraftverken, men omedelbart därefter bytte hon fot och stängde de äldsta reaktorerna. Det straffade sig, och nu riskerar hon att få leva ut resten av sin kanslertid som lam anka.
Men ett val kan förstås inte reduceras till en enda faktor, kärnkraften, lika lite som en storm beror bara på flaxande fjärilar. Skrällen i Baden-Württemberg påverkades också av mycket annat.
På riksplanet fanns exempelvis skandalen kring den populäre kristdemokratiske försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg, som tvingades avgå i början av månaden, efter att det framkommit att han plagierat sin doktorsavhandling (se ledaren 17/3). Och i slutändan är all politik lokal; ingenstans mer än i federalismens Tyskland. I fallet Baden-Württemberg kom ett impopulärt järnvägsprojekt i Stuttgart att spela stor roll, och De gröna var i stort sett det enda parti som gick ofläckat ur kontroversen.
Det var dock inte bara andras misstag som hjälpte De gröna att plocka poäng. Partiet har spelat sina kort väl. De grönas ledare i Baden-Württemberg, som nu blir delstatens ministerpresident, heter Winfried Kretschmann, och är inte bara en skicklig politiker, utan dessutom en utpräglad pragmatiker med en liberal grundlinje i ekonomin, ytterligare kryddad med konservativa drag. Det lönar sig i den traditionellt kristdemokratiska tyska södern.
I Baden-Württemberg är Kretschmann en succé, men i Sverige hade han varit omöjlig. Den gröna uppmarschen i mitten av Tysklands politiska slagfält, med SPD och CDU trängda åt varsin sida, liknar det som deras svenska kolleger länge drömt om. Men de tyska gröna är så mycket trovärdigare som mittenalternativ, just tack vare denna politiska breddning mot höger.
Kanske något som Miljöpartiet, apropå huvudledaren härintill, borde ta sig en funderare över.