Publicerad: 2007-03-25 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-12 15:04
Krig som aldrig ägt rum minns man inte. Den europeiska unionens största framgång går därför inte att peka ut annat än som en beskrivning av något som inte inträffat: Inget krig har ägt rum mellan unionens medlemsländer.
Ibland hör man att det inte är unionen i sig utan demokratin som är förklaringen. Tanken passar väl in i det som statsvetare ibland kallar teorin om den demokratiska freden, alltså att demokratier inte går i krig med varandra.
Men freden, demokratin och unionen hör ihop. 1945 låg Europa i ruiner. Bara enstaka länder som Sverige och Schweiz hade klarat sig undan andra världskriget. Kriget var en följd av nazisternas makttillträde i Tyskland 1933, men detta hade inte kunnat ske utan 30-talets ekonomiska världsdepression. För att trygga demokratin efter kriget försökte de politiska ledarna skapa institutioner som skulle förhindra att länderna än en gång försökte baxa över ekonomiska problem på varandra och i stället ge alla ett gemensamt intresse av tillväxt och stabilitet.
Det första steget var Kol- och stål-unionen 1951 som bl a innebar att den industri som var nödvändig för förnyad militär upprustning ställdes under gemensam kontroll. Med Romfördraget 1957 utvecklades samarbetet mellan Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg till fler områden. Det som då hette EEC och i dag kallas EU var en av de två huvudfaktorerna bakom Västeuropas mirakulösa återhämtning efter krigets katastrofer. Den andra huvudfaktorn var givetvis den amerikanska Marshallhjälpen.
Det fanns inget som sade att ett samarbete av detta slag skulle fungera. Inga förebilder existerade. Än i dag är EU en unik organisation genom att medlemsländerna har förbundit sig att överlåta en del av sin egen suveränitet på gemensamma organ med verklig beslutsrätt. Ingen annan internationell organisation är ännu uppbyggd på ett liknande sätt.
När man ibland hör alternativ till EU efterlysas av dem som är missnöjda med det ena eller andra konkreta inslaget i unionens arbete, så måste man komma ihåg just detta. Det är EU som är alternativet till alla andra typer av internationella organisationer. Utan gemensamma institutioner med verkliga befogenheter så blir varje sammanslutning av stater bunden av de mest ovilliga.
Alternativet till EU är att varje land bestämmer självt, om allting. I Europa 1945 framstod denna tanke som absurd, ja nästan obscen. Det var den nationella självtillräckligheten som hade drivit fram den ekonomiska världskrisen och det var den ohämmade och extrema nationalismen som hade lett till att nästan hela kontinenten förslavades. Det enda någorlunda säkra sättet att förhindra en ny liknande utveckling var att bryta med nationalismen och skapa något helt nytt och gemensamt.
Försöker man tillämpa insikten att alternativet till EU är att alla bestämmer var för sig, så upptäcker man åtskilligt av intresse. Och det handlar inte "bara" om fred och demokrati.
Nationellt självbestämmande kan t ex betyda att varje land svartsjukt bevakar sina nationella intressen på trafikflygets område - som det var ända till ganska nyligen. Men när EU, i trots mot de nationella intressena, tillät flygbolag från ett land att driva trafik i ett annat blev resultatet en explosion av nya bolag. Utan EU inget lågprisflyg.
Nationellt självbestämmande kan t ex betyda att varje land har sin egen standard för telefoni - som det också var intill ganska nyligen. EU:s harmonisering över gränserna skapade en marknad för mobiltelefoni som var stor nog att kunna driva på den tekniska utveckling som skett - och den dramatiska prissänkningen.
Nationellt självbestämmande kan t ex betyda att högskoleplatser bara är öppna för studenter från det egna landet eller att det är mycket dyrt och krångligt för den som vill att studera i ett annat land. EU:s Erasmusprogram har sedan slutet av 80-talet gjort det möjligt för mer än 1,5 miljon ungdomar att studera i något annat land inom unionen.
Det skulle vara lätt att fylla flera tidningssidor med liknande exempel. Det kan handla om ekonomi, miljö, glesbygdsstöd, fri rörlighet, forskningssamarbete och åtskilligt annat. Resultatet kan ibland mätas, som ekonomisk tillväxt och återhämtning efter bottennivån 1945, ibland finns det mycket påtagligt utan att därför kunna beskrivas i siffror. Men att resultatet är verkligt visas tydligare än något annat av hur EU:s dragningskraft och "mjuka makt" har varit den avgörande faktorn för hela Europas utveckling, inte minst efter murens fall 1989.
De sex från 1957 har i etapper blivit 27 och kommer snart att vara över 30. Bland medlemsländerna finns tre f d fascistdiktaturer (Spanien, Portugal och Grekland) och 11 f d kommunistländer, varav tre tidigare sovjetrepub-liker. Och det enda kriget i Europa efter 1945 har utkämpats utanför EU, när kommunismen i det f d Jugoslavien ersattes av rabiat nationalism.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör