Publicerad: 2008-09-23 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-25 00:02
På ett plan är det ett hälsotecken att Sydafrikas president Thabo Mbeki avgår sedan han i en lika utddragen som spektakulär process förlorat sitt eget partis förtroende. Liknande händelseförlopp är sällsynta i de afrikanska befrielserörelser som tagit makten efter kolonialismens avveckling. Nu kommer ANC:s vice ordförande, Kgalema Motlanthe, att ta över makten fram till de val som ska hållas om ett halvår.
Thabo Mbeki har lett Sydafrika genom den längsta perioden av ekonomisk tillväxt sedan andra världskriget. Men han har också framstått som helt blockerad i den fråga som mest påtagligt påverkar fattiga sydafrikaners liv, nämligen aids-epidemin. Hans medansvar för att sammanbrottet i Zimbabwe inte hejdats tidigare kan inte resoneras bort.
Ändå är det knappast dessa frågor som lett till hans avgång, utan i stället de interna spänningarna inom ANC och den korruptionskultur som alltid hotar när samma parti eller politiska rörelse suttit vid makten för länge. Mbekis efterträdare Jacob Zuma har distanserat sig från Mbekis långvariga passivitet angående Zimbabwe och har försäkrat att den ekonomiska politiken ska fortsätta. Men han har själv med knapp nöd undsluppit två korruptionsåtal och har demonstrerat häpnadsväckande föreställningar om aids - i samband med ett våldtäktsmål mot honom själv. Han stöds av de delar av ANC och närstående politiska krafter som uppträder mest militant - ordföranden i ANC:s ungdomsförbund har öppet hotat med våld om Zuma skulle åtalas för korruption. På båda sidor märks tydliga tecken på den uppfattning av politisk kritik och opposition som en form av förräderi som möjligen var förståelig under kampen mot apartheid men som inte är acceptabel i en demokrati.
Sydafrikas stora politiska problem är att en opposition som också är kapabel att vinna val inte existerar. Det stora oppositionspartiet, Demokratiska al-
liansen, har sitt ursprung i den liberala vita oppositionen mot apartheid men har av uppenbara skäl svårt att nå svarta väljare. Resultatet är att olika falanger inom ANC gör upp internt med varandra, utan att väljarna kan påverka vad som sker.
Det bästa för Sydafrika vore om ANC delades upp i två delar, efter de uppenbara ideologiska skiljelinjerna. Då kan väljarna själva ta ställning, både till Mbeki och Zuma.