Publicerad: 2009-11-03 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-15 12:03
Ett samtrimmat EU fortsätter i veckan förberedelserna inför FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn 7 december. Mötena kommer tätt, i Barcelona, Washington och New Delhi. Sannolikt kommer också rapporterna om "misslyckanden" att fortsätta komma tätt, vilket mest beror på orimliga förväntningar.
G 20-mötet i Pittsburgh i september - en besvikelse. Likaså finansministrarnas och statsministrarna möten på EU-nivå de senaste veckorna. Och varken Barack Obama eller Indiens premiärminister Manmohan Singh lär ge Fredrik Reinfeldt några bindande löften senare i veckan. Inte heller Hu Jintao eller Dmitrij Medvedev under de kommande veckornas toppmöten med Kina och Ryssland.
Förväntningarna på att världens ledare ska visa ledarskap i klimatfrågan är berättigat stora. Men det är i Köpenhamn det gäller. Ingen folkvald eller på annat sätt utsedd ledare har i dag så stark ställning i sitt land att han eller hon kan gå ut och lova konkreta summor för klimatåtgärder. Med fem veckor kvar är det lurpassande som gäller.
I botten finns naturligtvis finanskrisen som fått världens länder på defensiven. Med mångmiljardunderskott i budgetar och en bräcklig industri finns det för närvarande ett visst motstånd mot att lova bort mer pengar eller att sätta hårdare utsläppsmål än konkurrenterna på världsmarknaden.
Framför allt är det de två största utsläppsländerna, USA och Kina, som står för lurpassandet. Det finns mycket i relationerna mellan de båda att ta hänsyn till. De båda stormakterna är varandras motpoler och samtidigt helt beroende av varandra, som största handelspartner. Vem tar första steget?
Vad EU beträffar finns egentligen ingen större anledning till missnöje över vad som åstadkommits under svensk ledning den senaste tiden. EU har slagit fast vilka åtaganden som behöver göras för att klara tvågradersmålet. Utsläppen ska minska med 30 procent till 2020 och med 80-95 procent till 2050.
För åtgärder i utvecklingsländer krävs 100 miljarder euro per år fram till 2020 varav 22-50 miljarder finansieras internationellt. EU förbinder sig att stå för "en skälig del" av den kostnaden.
EU har visat så mycket av korten man kan begära i det här läget. Trots att bara tio procent av utsläppen görs av EU-länder har unionen, med Sverige som ordförande, fått en ledande roll. Genom att vara först och gå längst har man satt press på de stora länderna. Nu måste också andra bjuda till om Kyotoavtalets efterträdare från 2013 ska kunna räddas.