Publicerad: 2009-07-16 11:24, senaste uppdaterad: 2010-04-01 08:04
I morgon, fredag, begär Skolinspektionen in en förklaring från Uppsala kommun till hur det varit möjligt att barn som är mantalsskrivna i Sverige aldrig tycks ha satt sin fot i en svensk skola. Det är fullt tänkbart att resultatet blir att Skolinspektionen kräver ändrade rutiner hos kommunen för att förhindra att liknande saker inträffar i framtiden.
Alla fakta i det märkliga Sävjafallet är inte kända ännu. Pappans tycks ha använt tre olika identiteter för olika behov - finns här ytterligare en grund för åtal? Familjens inkomster tycks ha varit ytterst begränsade - betyder det att man försörjts genom sociala bidrag? Har barnen i verkligheten gått i skola i Iran och bara vistats i Sverige på loven?
Bilden lär klarna efterhand. Och man kan absolut inte utesluta att kommunen haft tillgång till information som borde ha föranlett ett ingripande, men ändå inte reagerat.
Men mitt i bestörtningen över missförhållandena tränger sig också en annan insikt fram. Det går inte att konstruera system som garanterar att alla barn verkligen kommer till skolan och att inga vuxna uppträder egenmäktigt eller väljer att leva helt vid sidan av samhället. Varje sådant kontrollsystem skulle bli så omfattande och ingripande att ingen av oss skulle acceptera det. Och det skulle inte fungera - den som verkligen vill dölja sin identitet eller komma undan sina normala skyldigheter som medborgare kan alltid hitta sätt att kringgå kontroll och bestämmelser.
Det betyder inte att kommunen ska avstå från att försöka klarlägga att alla barn går i skola, att alla kommer till hälsokontroller eller att inga barn - eller vuxna - far illa i hemmet. Men det kommer alltid att finnas fall där man misslyckas.
De fallen har ingenting med personernas bakgrund att göra. Trakasserierna och morddramat i Rödeby säger inget om tonårspojkar, män i femtioårsåldern eller invånare i Blekinge. Tragedin i Amstetten säger inget om österrikare. Händelserna i Sävja säger inget om invandrare eller om iranier.
Däremot är de en påminnelse om att vi alla har ett ansvar som medmänniskor som är av ett annat slag än det formella ansvar som en kommun alltid har för skola eller socialtjänst. Vem som helst av oss kan komma i närheten av förhållanden som inte borde få fortgå. Att bara titta bort är inte hållbart i längden.