Ungefär så uttryckte sig Per Svensson, författare och en av Sveriges främsta kulturjournalister, vid ett seminarium med Bertil Ohlin-institutet i veckan. Utgångspunkten var Svenssons nyutkomna essä Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel, en specialutgåva av tidskriften Liberal Debatt.
Titeln är naturligtvis avsiktlig ironisk. ”Alla” hatar inte liberaler. Men det finns en tradition av intellektuell antiliberalism som är lika gammal som den liberala traditionen i sig. Det handlar inte om kontroverser kring skatter, familjepolitik eller välfärdsanordningar utan om ett principiellt avvisande av liberalismens grundbultar. Liberaler förenas av övertygelsen att den enskilda människan alltid är viktigare än olika mer eller mindre konstruerade kollektiv, av insikten att drömmen om ett utopiskt ”rent” och ”färdigt” samhälle alltid leder till katastrofer, av förståelsen för att makt alltid kan missbrukas och därför alltid måste balanseras. Just de principerna förtalas eller avvisas gång på gång genom historien, så också i vår tid.
Kanske är det, som DN:s ledarskribent Susanna Birgersson sade vid seminariet, så att liberalismen är en alltför mångfacetterad idétradition för att enkelt kunna ringas in med några slagord. Men försöker man i stället beskriva den genom att utgå från vad dess fiender tycker eller påstår så framträder den desto tydligare. Det är just det som Per Svensson gör, med en överblick över historien och en utblick över samtida idédebatt som är ovanlig i Sverige.
Resonerar man om liberalismen så kan man, som Svenska Dagbladet tidigare politiske chefredaktör PJ Anders Linder konstaterade, befinna sig på åtminstone tre olika nivåer. Det kan handla om en kärna av genomtänkta resonemang som kan återfinnas hos filosofer, ekonomer eller statsvetare. Det kan handla om de liberala partierna. Och det kan handla om den liberala demokratin – den kombination av demokrati, marknadsekonomi och olika former av välfärdspolitik med tydliga rötter i liberalt tänkande som i praktiken accepterats också av partier med annan bakgrund.
I denna mening får jag också vara med i kretsen, konstaterade Linder. Och Aftonbladets ledarskribent Irene Wennemo undrade om det numera egentligen finns något alternativ till en i vid mening liberal hållning sedan den marxistiska vänstern förlorade sin dragningskraft.
De liberala partiernas problem ligger enligt Wennemo i att de har svårt att mobilisera väljare, just därför att de förstår att undvika extrema ställningstaganden. Kan man då vara utan dem? Per Svenssons svar var att det alltid har ett egenvärde med politiska partier som har individens frihet som ankarfäste. I botten på andra partier än de liberala finns andra värden som inte alltid är förenliga med liberalismen.
Men kanske är liberalismen ändå överspelad genom samhällsutvecklingen? Kanske har Rasmus Fleischer rätt som i sin recension i Expressen i onsdags hävdade att det nu bara återstår att plocka till sig de bitar man vill ha ur den liberala traditionen och bortse från de övriga? Men tankegången är grumlig. Vad är det man kan avstå från? Är det principen om likhet inför lagen och inför välfärdssystemen, oavsett kön, inkomst, bakgrund och social ställning? Är det principen om samma politiska rättigheter för alla – i kontrast till exempelvis inkomstgraderad rösträtt som en amerikansk multimiljardär nyligen föreslog? Är det fria medier – inräknat Twitter, Facebook och Youtube som Turkiets premiärminister vill förbjuda, eller är det något annat?
Jag misstänker att det handlar om ekonomin. Det som skulle vara överspelat är förmodligen den öppna marknadsekonomin och frihandeln. Men liberaler försvarar inte näringslivets eller olika företags och branschers intressen utan principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop. Alternativet till en lagstyrd marknadsekonomi är rättslöshet och korruption.
Liberalismen är i hög grad relevant. Och liberaler bör ägna mycket mer kraft åt att identifiera hot mot friheten i dagens värld.