Publicerad: 2011-10-26 00:00, senaste uppdaterad: 2011-10-26 12:10
De viktigaste reformerna, folkpension och ett barnbidrag kopplat till skolgång, har kunnat genomföras tack vare en årlig tillväxt på 8–9 procent under ett antal år. Pengarna kommer framför allt från kraftigt stigande råvarupriser, inte minst på den allt viktigare sojabönan, och från att utlandsskulden kunnat minskas efter hand. Efter att Argentina valde att ställa in betalningarna 2002 har framför allt Italien bidragit till att minska den argentinska statsskulden.
Det har föreslagits att Grekland skulle gå samma väg genom att lämna euron, med det är knappast att tänka på. I Grekland saknas både en tänkbar motor för en ekonomisk uppgång och starka grannar och handelspartner (Brasilien) som samtidigt gör samma resa. Dessutom ställs mycket hårda krav för grekiska stödpaket och för att skulderna ska kunna skrivas ned. Argentina har i stort sett lämnats ifred under sin ekonomiska återhämtning. På gott och på ont. På ont därför att Argentinas ekonomi åter är på väg in i en återvändsgränd.
Det går inte i längden att isolera sig i världsekonomin. Inflationen är enligt den argentinska regeringen knappt tio procent, men enligt privata institut minskar penningvärdet med cirka 25 procent per år. Detta urholkar såväl lönerna som värdet av de genomförda reformerna. Hoppet står än en gång till Cristina Kirchner.
Efter kraschen 2002 sågs utlandet i allmänhet, och valutafonden IMF i synnerhet, med stark skepsis i Argentina – utlandskontakterna inskränkte sig till Venezuelas president Hugo Chávez som stött landet med oljepengar. Den omvalda presidenten har andra ambitioner och hennes största utmaning den här perioden blir på den internationella scenen.