Publicerad: 2006-09-03 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-24 14:03
UNT:s och övriga dagstidningars kampanjdag för tryckfriheten i onsdags väckte stort intresse . Det är glädjande - och inte heller överraskande i ett land med lång tryckfrihetstradition. Men, som det hette i UNT:s ledare på onsdagen, insikten om tryckfrihetens innebörd tycks svikta hos många som borde veta bättre. Dit hör bl a en del riksdagsledamöter.
Här finns en paradox. Svenska politiker framhåller ofta Sverige som ett självklart föredöme för andra länder. Vi tror gärna att vi har bättre sociala system, mera trygghet och högre välstånd. Ofta är detta fel eller överdrivet. Men när det gäller det område där vi verkligen har en lång och unik tradition att skryta över - alltså tryckfriheten - är det tyst. Anders Chydenius, den svensk-finske 1700-talspolitiker som mer än någon lagt grunden till den svenska tryckfrihetstraditionen, är nästan helt okänd. I Finland är han däremot ett stort namn.
Chydenius skulle i vår tids terminologi kallas för en typisk liberal. Det är i mycket hög grad hans förtjänst att tryckfriheten i Sverige grundlagsfästes - i en tid när tryckfrihet var otänkbart i nästan
hela Europa. Det system som inspirerats av Chydenius har efterhand accepterats av både socialister och konservativa.
1766 års Tryckfrihetsförordning har givetvis omarbetats i flera omgångar, men grundprinciperna från Chydenius tid gäller alltjämt.
I andra länders författningar beskrivs tryckfriheten ofta i några korta meningar och dess innehåll kan lätt ändras av tillfälliga riksdagsmajoriteter eller genom förändrad domstolspraxis. Det system vi ärvt från Chydenius ger ett genomtänkt skydd som vi inte lättsinnigt bör låta urholkas.
Dagens söndagskrönika har därför fått en annan form än vanligt. Beskrivningen nedan av tryckfrihetens grundprinciper är inte fullständig, men den är ett försök att sammanfatta ett system som har haft ovärderlig betydelse för Sveriges utveckling.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör
Grundprinciper för tryckfriheten1) Egen grundlag. Tryckfriheten i Sverige är sedan 1766 i sin helhet skyddad i en särskild grundlag, Tryckfrihetsförordningen (TF). Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) för skydd av yttrandefriheten i andra medier antogs 1991 och bygger på samma principer som TF. En grundlag kan bara ändras genom två riksdagsbeslut med val emellan och en minoritet i riksdagen kan dessutom begära beslutande folkomröstning.
Tryckfriheten ses därmed som ett överordnat värde — den kan inte vägas mot andra intressen eller andra fri- och rättigheter. TF ger t ex ingen möjlighet att förbjuda kritik av religioner med hänvisning till religionsfriheten.
2) Särskild processordning. Fråga om tryckfrihetsbrott prövas enligt en särskild rättegångsordning, där domstolens juristdomare kompletteras av en jury. Juristdomarna och två tredjedelar av juryn måste vara ense om att ett tryckfrihetsbrott har begåtts för att straff och skadestånd ska kunna utdömas.
3) Ensamansvar. Reportrar, personer som intervjuas, tryckeripersonal etc kan aldrig ställas till juridiskt ansvar för det som står i tidningen. I stället utser varje tidning och tidskrift en ansvarig utgivare som är den som åtalas om ett tryckfrihetsbrott skulle misstänkas. För böcker är författaren ansvarig.
4) Meddelarfrihet. Vem som helst har rätt att lämna uppgifter till en tidning och tidningen får inte röja sina källor. Myndigheterna får inte efterforska vem som lämnat en viss uppgift. Däremot kan lagen inte hindra att enskilda eller företag försöker göra det.
5) Offentlighetsprincip. Handlingar som upprättats inom statliga och kommunala organ och som inte genom lag är sekretessbelagda är tillgängliga för alla, journalister lika väl som allmänheten i övrigt.
6) Inga förhandsingripanden. Den som vill sprida ett tryckt meddelande kan alltid göra det utan att innehållet granskas i förväg av någon myndighet. Ansvar kan endast utkrävas i efterhand. Vilka handlingar som kan vara tryckfrihetsbrott måste anges både i TF och i vanlig lag (principen om dubbel täckning) och listan kan alltså inte ändras med ett vanligt riksdagsbeslut eller genom att en domstol "tycker till" på egen hand.
7) bara enskilda kan förtalas. Juridiska personer och olika kollektiv kan inte föra talan i tryckfrihetsmål. Talan i t ex mål om hets mot folkgrupp kan bara föras av Justitiekanslern för statens räkning.