Publicerad: 2007-09-30 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-15 09:03
Tre gamla schablonföreställningar om demokratin och en ny motbevisas åter av veckans händelseutveckling i Burma.
Den första gamla schablonen är förstås att människor i fattiga länder inte skulle vara intresserade av "västerländsk lyx" som mänskliga rättigheter och möjlighet att själva välja sina ledare.
Den andra är att "västlig lyx" av detta slag är till direkt hinder för fattiga länders utveckling.
Den tredje är att elitstyre, militärt eller annat, trots en del beklagliga övergrepp, ändå skapar den stabilitet och förutsägbarhet i samhället som anses vara förutsättningen för en ordnad övergång till demokrati längre fram - eller rent av bättre än demokrati.
De två första schablonföreställningarna förknippas vanligen med en gången tids patentvänster - men spökar fortfarande inom många grupper som gör anspråk på att vara särskilt radikala eller progressiva. Den tredje föreställningen förekommer till höger och har genom åren använts för att försvara regimer som Pinochets i Chile. Ett aktuellt exempel på sådana resonemang finns i boken Frihetens framtid av Newsweeks redaktör Fareed Zakaria, i våras utgiven på svenska av Atlantis förlag.
En fjärde schablonföreställning finns både i vänster- och högervarianter och går ut på att även om demokrati och mänskliga rättigheter är önskvärda i samhällen av "västerländsk typ" så är dessa begrep
ointressanta eller obegripliga i Asien. I länder som Burma, Singapore, Taiwan, Kina etc skulle samhällena präglas av speciella "asiatiska värden" där pliktkänsla och respekt för överheten alltid skulle väga tyngre än önskemål om personlig frihet och demokrati.
Om det vore sant att människor i fattiga länder inte hade något intresse av demokrati och mänskliga rättigheter så skulle också juntan i Burma ha rätt när den påstår att demonstrationerna styrs av utländska intressen med enda avsikt att skada landet. Det lär inte många tro.
Just Burmas historia är en ovanligt tydlig illustration av att också den andra schablonen är felaktig. Innan militären tog makten 1962 var Burma ett av Asiens mer välmående länder. Någon stabil demokrati hann aldrig etableras men ingen lär kunna hävda att bristen på demokrati varit till fördel för landets utveckling.
Medan andra länder i Sydostasien utvecklats starkt ekonomiskt under flera decennier som gått är ekonomiskt förfall det enda tydliga resultateet av Burmas fyrtio år med militärstyre. Regimen har infört en egen-
artad form av socialism med militären i stället för ett kommunistiskt eller socialistiskt parti som styrande elit.
Några auktoritära regimer i Asien har dock haft insikt nog att satsa på en ekonomisk politik som gett tillväxt. Men det finns knappast något exempel på att regimer av detta slag frivilligt monterat ned diktaturen när den ekonomiska utvecklingen väl kommit i gång. Och att något sådant skulle ske i Kina lär ingen vänta sig.
Sydkorea demokratiserades efter lång intern politisk kamp och även om Taiwans demokratisering initierades av den tidigare presidenten Lee Teng-hui så föregicks dennes insatser av en långvarig kamp underifrån av demokratiska krafter som hårt förföljdes av den styrande eliten.
I Singapore borde demokrati ha införts för länge sedan om teorin att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till demokratisering hade varit riktig. Men oppositionen förföljs precis som tidigare och oppositionsledaren Chee Soon Yuan, som för övrigt skulle ha framträtt vid bokmässan i Göteborg, fängslades påpassligt åter för några veckor sedan.
Jämfört med schablonerna om diktaturers effektivitet eller förmåga att långsiktigt verka till allas bästa har föreställningen att demokrati av "kulturella" skäl skulle vara olämplig i Asien åtminstone en viss fräschör. Men orimlig är den likafullt. Demonstranterna i Burmas storstäder skulle bli mycket upprörda om någon sade till dem att deras kultur och religiösa traditioner innebar att de inte borde kräva tillbaka de mänskliga rättigheter som juntan stulit.
Idén om "asiatiska värden" är bara en specialvariant av den mer allmänna attack mot tanken på universella mänsliga rättigheter som varit intellektuellt mode under ett antal år. Den styrs ut i eleganta formuleringar vid akademiska seminarier, men innehåller egentligen inget annat än den illa dolda rasism som kom fram när Idi Amins skräckvälde i Uganda kommenterades med att "man gör saker och ting annorlunda i Afrika".
Demokratin kan vara svår att införa där den aldrig funnits, men den är inte ett exklusivt värde för väst.