Publicerad: 2006-11-25 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 16:03
Hösten 2006 drabbades Sverige av "värmechock". Visserligen skrattade min släkting i Spanien så att hon fick hicka, när jag berättade vad en svensk kvällstidning kallade +9 grader i november. I ett slag hade vi glömt vintern 2005-2006, kall och gnistrande vit från november till april, åtföljd av en lång och kylig vår. Efter en fnösketorr sommar fick vi så en mild höst, och paniken var ett faktum.
Nåväl, filmer som Al Gores En obekväm sanning avlösta av stora mediesatsningar - vi journalister rör oss som bekant gärna i flock - gjorde att klimatfrågan kröp in i stugorna. Visst hade det stormat kring orsakerna till Gudrun och Katrina, men en stillsam rapport från SMHI visade härom veckan att temperaturen i Sverige ökar med i genomsnitt en grad om året.
Det handlar dock om ett globalt fenomen, och utsläppen från större och betydligt mer energislukande länder är så överskuggande att även om vi "plockade bort" Sverige från kartan skulle nästan ingenting ändras: Den värsta "boven" USA släpper ut en bit över 20 miljoner ton koldioxid per capita. Per svensk är siffran omkring 6, per EU-medborgare runt 9. Självklart ska vi cykla och spara el, men vår regering måste, genom att föregå med gott exempel, vara trovärdig nog att med kraft kunna trycka på internationellt.
Människan är av naturen lat, och hellre än att ställa bilen köper svensken en ny - miljöbil. Den allra populäraste åtgärden är att byta till snålare hushållsmaskin. Samtidigt rapporteras att lyx är trend bland svenskar. Försäljningen av "värstingbilar" med onödigt många hästar under huven har ökat med 50 procent i år.
Den som känner ångest över växthuseffekten som sådan bör ta det lugnt. Växthusgaserna bromsar återstrålningen av de solstrålar som atmosfären släpper in, och utan växthuseffekten skulle det inte finnas något liv på jorden av den sort vi känner till. Det oroande är den ökning av gasutsläpp som människan står för och som sannolikt gör det allt varmare i växthuset. Å andra sidan är det just den delen vi kan göra något åt med gemensamma krafter.
De verkligt drastiska klimathoten kan vi inte göra så mycket åt. I april 1815 fick den indonesiska vulkanen Tambora ett så kallat superkollossalt utbrott, flera gånger större än Krakatoas 68 år senare. 1816 blev "året utan sommar" i stora delar av världen. Båda vulkanernas utbrott ledde till att det blev kallare på jorden i flera år.
Kanske var det bl a därför som glaciärerna runt år 1900 var större än på flera hundra år. Något vi trots allt måste ta med i beräkningen, då vi jämför dagens hastigt krympande jöklar med hur det såg ut "för 100 år sedan".
Nu ska vi för all del inte önska oss vulkanutbrott, även om sådana skulle kunna ge planeten en viss avkylning. Vi bör i stället ta ansvar för den del av klimatförändringarna som vi människor står för. Naturvårdsverket påpekar att nya beslut om styrmedel kan minska utsläppen framöver. Det känns trots allt lite hoppfullt.