Publicerad: 2011-02-05 00:00
Och vid det här laget är det väl välbekant att regimen i flera dagar helt stängde ner internet i Egypten, för att hindra aktivisterna från att koordinera sina demonstrationer och föra ut vittnesmål till omvärlden och varandra.
Diktaturens egna medier tycks ha ägnat sig åt generande genomskinlig desinformation, hellre än åt att beskriva vad som skett i landet. Efter ”vredens dag” den 25 januari, hade den egyptiska statspressens flaggskepp, al-Ahram, följande huvudrubrik: ”Omfattande protester och oroligheter i Libanon”.
När en regering insisterar på att försöka ljuga hela sin befolkning rakt upp i ansiktet, trots att den vet att den kommer att bli avslöjad, är det ett tecken på att den håller på att förlora greppet. Den gamla censurstatens reflexer har tagit över från det genomtänkta propagandaarbetet.
Men ansträngningarna att tysta det fria ordet verkar inte bära frukt. Nu rapporteras – precis som vi gissade i gårdagens UNT-ledare – att USA försöker övertyga den egyptiska armén om att ersätta Mubarak med omedelbar verkan. Plötsligt tycks den gamle diktatorn, nyss firad i västliga huvudstäder, inte ha några vänner kvar alls. De enda undantagen är Silvio Berlusconi, som i går förklarade att Mubarak är ”den visaste av män”, och Benjamin Netanyahu, som av mer krasst realpolitiska skäl vill ha det tyst, lugnt och repressivt vid sin sydgräns.
Men med sådana vänner, vem behöver fiender?