Fra-debatten har lagt sig, men kommer säkert igen. Sverige sägs vara uselt på att skydda medborgarnas personliga integritet. Öppenheten har liksom en baksida.
I Svenska Dagbladet kunde man i fredags läsa rubriken ”Gps:en håller koll på småknattarna”. Där stod att flera svenska kommuner investerat i västar med gps-sändare till förskoleknattarna. Om barnen kommer för långt bort piper en monitor hos personalen. Föräldrarna å sin sida kan trä på de små ett ”designarmband” för drygt 3 000 kronor, som sänder sms och e-post om barnets position. Eller så får barnet en sändare i fickan, varvid föräldrarna kan abonnera på Vilse Systems sajt och ”se exakt var barnet befinner sig”.
Fasansfulla scenarier utspelar sig för min inre syn. Dels är det inte otänkbart att kommunen har tekniken i bakhuvudet när de fastställer barngruppernas storlek – vilket vore förödande för pedagogiken. Tekniken gör sannolikt också personalen mindre uppmärksam och kan dessutom klicka. Men framför allt kan teknik aldrig ersätta vuxnas passning av små barn, som kan dra ned kastruller från spisen, äta flugsvamp, tulta ut i trafiken, klättra i bokhyllor osv.
En sändare visar ju bara var barnet är – inte vad det gör. Och falsk trygghet är ingen trygghet. När det gäller de lite större barnen innebär dock gps-övervakningen även ett moraliskt dilemma som förhindrar barnen att ta ansvar och växa. När mina barn började i musikklass var de tvungna att från nio års ålder ta buss genom hela Uppsala, inklusive bussbyte i city. De visste att de måste skärpa sig maximalt, eftersom ansvaret för tider och uppmärksamheten på faror helt vilade på dem själva. Det är utvecklande. Det ger självkänsla och viktig erfarenhet. Man lär sig att läsa av sin omgivning. Om vi föräldrar via en dator hade följt vartenda steg de tog, så skulle de genast ha lagt över ansvaret på oss. Vi hade säkert också ringt och tjatat om ditt och datt. Inte bra.
Men det finns en annan, allvarligare aspekt. Även barn har nämligen rätt till personlig integritet. Ett växande barn har, och bör ha, ett växande privatliv. Att ständigt känna sig övervakad och berövad på tillit och förtroende av sina förmyndare är varken sunt, utvecklande eller moraliskt riktigt. Det ger ingen lycklig barndom.
En sak är säker: med gps och tillhörande spionprogram skulle vi aldrig ha fått läsa om Kalle Blomkvist, Madicken eller Emil. De hade sannolikt för gott spärrats in i Snickarboa och motsvarande av nervösa och kontrollfixerade föräldrar.
Av: Maria Ripenberg, ledarskribent