Publicerad: 2010-06-15 00:00
Helgens nyval till det belgiska parlamentet utlöstes av gräl om röstreglerna i några hittills ”flamländska” kommuner utanför Bryssel. Och resultatet blev därefter - ett flamländskt parti med landets upplösning som långsiktigt mål blev landets största. Nu ska detta partis ledare försöka hitta en koalitionspartner. Efter valet 2007 tog regeringsbildningen nio månader.
Det värsta med den belgiska statens fortskridande sönderfall är att politikerna själva har satt igång processen med ett antal ogenomtänkta beslut. De traditionella partierna – kristdemokrater, socialister och liberaler – delade för fyrtio år sedan upp sig i vardera två, ett franskspråkigt och ett flamländskt. Sedan har institutioner av alla slag delats upp. I själva verket finns inte längre något nationellt politiskt liv – bor man i ett område som har definierats som flamländskt så måste man rösta på ett flamländskt parti, bor man i ett franskt område är det likadant fast tvärtom.
Resultatet är att det inte längre existerar några riktiga kontrollmöjligheter på nationell nivå. Valsegraren Bart De Wever är flamländare och inga franskspråkiga väljare kan påverka hur det går för hans parti. Valets tvåa, den vallonske (franskspråkige) socialisten Elio Di Rupio har lovat prisstopp och kraftigt höjda pensioner och offentliga utgifter som i praktiken måste betalas av den rikare, flamländska, delen av landet – men inga väljare i Flandern kan påverka hur det går för det vallonska socialistpartiet. På det sättet förstärks misstron mellan landsändarna steg för steg.
Men att bryta upp Belgien är lättare sagt än gjort. Vad man gör med utlandsskulden, budgetunderskottet, kungen och huvudstaden är bara de mest uppenbara av alla obesvarade frågor. Behovet av politiker som höjer sig över språkintressena är skriande. Man kan tänka sig vad Tintins kumpan kapten Haddock skulle kunna säga om läget i landet.