Publicerad: 2006-08-30 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 13:03
I somras var jag i Bergen i Norge. Ett torg som tidigare sönderskars av osande bilgator är i dag ett brokigt, öppet forum för flanörer, shoppare, musiker, artister och turister. I andanom såg
jag Stora Torget i Uppsala utan bussar och buller - men med människor, rörelse, röster.
Jag är född samma år som E4 slutade ringla över Stora Torget, uppför Carolinabacken. Alla som tycker att bilar ska fara fritt i Uppsalas stadskärna är ute och cyklar. Att prioritera gående, cyklande och kollektivtrafik framför biltrafik, som den i måndags klubbade trafikplanen för Uppsala gör, är en självklar ordning.
Men hur blir ordningen tills vi nått de hägrande målen? Trafikplanen inger både hopp och oro. Stryptaget på bilismen får inte kväva staden. Det måste först finnas alternativ - annars tar man bilen i stället. Eller stannar hemma. Att ett stomlinjenät
ska vara spikat nästa höst tycks orealistiskt. Planen är än så länge ett utkast med t ex en ny bro över Fyris och bussled genom Lunsen.
Underjordiska garage och utkantsparkeringar är jag rädd att vi också får vänta på. Med erfarenhet av hur avgörande investeringar som E4, Bärbyleden och Resecentrum fördröjts i decennier, och när de röda tågen nu susar förbi snopna Alsike- och Bergsbrunnabor, blir man ju skeptisk.
Hela Uppsala centrum tycks nu sedan en tid ha drabbats av det s k Östermalmssyndromet - man cirklar runt, runt med bilen utan att komma dit man ska. Orsaken är inte bara de stora projekt som pågår fram till 2011. Flera parkeringar har försvunnit, t ex Nannaskolan, H-Centrum, Östra Station, kv Gerd. Så när man kört tre varv utan att hitta en ficka styr man upp på Övre Slotts eller mot Luthagen och blockerar en billig eller gratis p-plats för någon boende i stället. Sådan är den illa planerade stadens
lag.
Jag är således en representant för trafikplanens axiom: Biltrafiken ökar - kollektivtrafiken minskar. Man har ju inte sällan ärenden både i och utanför staden samtidigt, och de skulle ta alldeles för lång tid med dagens bussnät. Dessutom har jag ofta tunga saker att kånka på som böcker och mjölk. Men det karusellartade cirklandets påspädning av biltrafiken skulle jag sannerligen vilja slippa bidra till.
Min busslinje har utsatts för neddragningar. Jag måste vänta i 40 minuter när jag trött kommer från Stockholm på kvällen. Alltså: bäst att ta bilen till Stockholm eller be om hämtning från stationen. Med bil.
På natten går bussen en gång i timmen mot varje halvtimme förut. Inte lustigt när ens tonåring missat en avgång. Ta bilen och hämta.
Detta är bakvänd ordning. Liksom att höja priserna för parkering i Uppsala, som föreslagits. Det vore en sak om det funnes alternativ. Men nu har Uppsala varken tunnelbana eller täta bussturer. Avgiftshöjningen måste vänta, annars motarbetas i stället innerstadens attraktivitet.
Det är åtskilliga år tills kartan matchar den knöliga terrängen. Men ett är säkert. Det går avsevärt snabbare om de styrande kunde hitta kraft i samförstånd om självklara mål: en myllrande, vacker stadskärna utan avgaser och buller, som lätt går att nå utan bil.
Maria Ripenberg | Ledarskribent