Publicerad: 2012-02-16 00:00
På annat sätt kan man inte tolka att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) åter går till storms mot sakernas tillstånd (Ekots lördagsintervju 11/2). Hon sade bland annat att hon nu vill avskaffa budgetbiståndet som går direkt till länders statskassor, men det mest anmärkningsvärda var det som rörde hennes egen myndighet: ”Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas”.
På Helsingborgs Dagblads kultursida lades genast en bild på Gunilla Carlsson upp, med texten ”serial child killer”. Detta är en (visserligen extrem) representant för den ena sidan i den svenska biståndsdebatten, den som hävdar att biståndet är för alltid givet. Den andra sidan ser i princip bistånd som bortkastade pengar, till korrupta regimer eller bara allmänt flum. Fattigdomen ska visserligen bort, men då vill man se konkreta åtgärder med snabba resultat.
Varken regeringen eller Sida kan sägas tillhöra den ena eller andra sidan, men på båda håll finns tillräckligt oroande antydningar.
Professor Hans Rosling visar med sin tjänst Gapminder gång på gång att världen inte är sig lik med u-länder och i-länder längre, även om många fastnat i den uppfattningen. Han har visat mängder av konkreta exempel på att bistånd verkligen gjort nytta, i Asien på 1970- och 80-talen liksom i Afrika nu. Kvinnors utbildningsnivå och demokratiska institutioner är det som långsiktigt lyfter ett land ur fattigdom liksom, ännu mer konkret, tillgång till vatten, el, telefon och annan infrastruktur. Mycket av detta hade aldrig gått att åstadkomma utan bistånd från bland annat Sverige.
Hela biståndsbudgeten, 30 miljarder kronor, kommer aldrig att användas maximalt. Men att de som betalar och de som förbrukar pengarna drar åt samma håll är det minsta man kan begära.