Publicerad: 2007-01-14 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-24 13:03
En av huvudpunkterna i Bakerkommissionens förslag till omläggning av USA:s Irakpolitik var att Irak måste sättas in i ett perspektiv som omfattar hela Mellanöstern. Det behövdes både nya initiativ för att få i gång en fredsprocess mellan Israel och palestinierna och en amerikansk diplomatisk öppning mot Syrien och Iran. Det var lätt i torsdags att få intrycket att president Bush också på dessa punkter valde en helt annan attityd än kommissionens.
Men riktigt så enkelt är det inte. Parallellt med de spektakulära händelserna kring Irak sker också andra saker. Vart de sedan leder är som vanligt en helt annan fråga.
En viktig bakgrundsfaktor är naturligtvis Irans allt högre profil i regionen. Irans förmodade kärnvapenplaner oroar inte bara USA utan också Irans arabiska grannländer som inte gärna vill se ett land som varken är arabiskt eller sunnidominerat stiga fram som Mellanösterns stormakt. Oroade bedömare i länder som Saudiarabien och Egypten pekar också på Irans inflytande i Libanon, dess nära band till regimen i Syrien och utsikten att Irak med dess shiamuslimska majoritet helt glider in i den iranska maktsfären. Från Saudiarabien har flera uttalanden den senaste tiden gått ut på att om USA snabbt drar sig ur Irak så kommer saudierna att känna sig tvungna att intervenera till skydd för sunniminoriteten.
Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sägs ha föredragit att USA nu ägnar sig åt att bekämpa terrorister i provinserna medan shiadominerade irakiska arméenheter tar kontroll över Bagdad. Bush har i stället sagt att de nya amerikanska förstärkningarna ska börja operera i Bagdad och att också shiamiliserna ska kämpas ned. Den tydliga avsikten är att lugna Iraks sunnitiskt styrda grannländer och i bästa fall förmå sunnitiska beväpnade grupper i Irak att övergå till att arbeta i normala politiska former.
Men detta kräver att de sunnidominerade och "moderata" eller "västvänliga" arabregimerna samtidigt ser någon slags utveckling i konflikten mellan Israel och palestinierna. Man vill dels stärka de sekulära palestinska krafter som förknippas med president Abbas och undvika att extremistgrupper som Hamas (sunni) och libanesiska Hizbollah (shia) helt tar över initiativet, dels se en verklig rörelse mot en palestinsk stat. Ett av flera medel för att åstadkomma detta kan vara att locka Syrien, som är skyddsmakt både åt Hizbollah och åt Hamas exilledning, att spela en mer konstruktiv roll.
Några händelser den senaste tiden vittnar om nya försök att bryta död-läget. Syrien har antytt intresse för att åter pröva möjligheten att förhandla fram ett fredsavtal med Israel. Det betyder inte att den försvagade israeliska regeringen är beredd att göra detsamma, men den nödvändiga uppgörelsen med palestinierna skulle underlättas om Syrien inte längre hade intresse av att störa en sådan process.
Häromdagen meddelade en av de Hamasledare som lever i exil i Damaskus, politbyråchefen Khalid Mi-shal, att staten Israels existens måste betraktas som en realitet även sedan en palestinsk stat upprättats. Det betyder inte att Mishal nu är beredd att erkänna Israel, men hans uttalande kan ändå uppfattas som ett försök att dels nå en sorts samsyn med president Abbas för att undvika ett totalt sammanbrott i relationerna mellan Hamas och Fatah, dels bidra till intrycket av större förhandlingsvilja i Syrien. De Hamasledare som befinner sig där är normalt de mest rigida i sin syn på Israel.
Mishal talade enligt referaten uttryckligen om 1967 års gränser, det som i andra sammanhang kallas "den gröna linjen" och som från början var den vapenstilleståndslinje som drogs upp efter det första kriget mellan arabstaterna och Israel 1948. Israels utbildningsminister beslutade nyligen att "den gröna linjen" ska återinföras i israeliska skolböcker och kartor för skolbruk. Den försvann efter sexdagarskriget 1967, med motivet att den aldrig hade varit en erkänd statsgräns och nu var överspelad som stilleståndslinje, men har levt kvar i praktiken. Israelisk lag har aldrig införts i de områden som ligger bortom "den gröna linjen", eftersom detta skulle vara liktydigt med en formell annektering.
Regeringens beslut är ännu ett sätt att göra den israeliska allmänheten medveten om att gränsen mot det självständiga Palestina måste komma att utgå från "den gröna linjen". Beslutet sammanfaller med ett förnyat israeliskt officiellt intresse för den saudiska fredsplan som häromåret byggde på arabiskt erkännade av Israel och upprättande av en palestinsk stat inom 1967 års gränser.
Små signaler som dessa behöver inte leda någonstans. Men i dagarna har också EU ställt sig bakom det spanska förslaget om en upprepning av Madridkonferensen 1993, som bidrog till Osloavtalet. Det är också tydligt att USA nu gärna ser att EU, under den tyska förbundskanslern Angela Merkels ordförandeskap, tar ledningen i processen. Konturerna till en uppgörelse har länge gått att urskilja - det ständiga problemet har varit bristen på ledarskap.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör