Publicerad: 2012-02-08 00:00
Han sådde ett frö i sitt tal i Almedalen i somras. Reinfeldt hade på en av sina resor träffat en man vid god vigör som varit pensionär sedan 1978, det år han själv gick in i tonåren. Med stigande medellivslängd kan vi se fram mot att allt fler är pensionärer under 30–40 år samtidigt som de försörjs av allt färre. Det är dags att diskutera pensionsåldern, var talets icke-populistiska men viktiga budskap.
I en intervju i Dagens Nyheter (7/2) utvecklar han sin tanke. Att jobba till 75 års ålder innebär en omställning av utbildningssystemet och hela arbetsmarknaden. Det handlar inte i första hand om att tvinga någon med ett tungt arbete att jobba i 5–10 år till, utan om att vara ute i god tid för att kunna förhindra att det blir så i alla fall – om inte förr så omkring 2030 då två arbetande svenskar har en pensionär att försörja.
Det visionära i Reinfeldts tal är att han bidrar till att minska fixeringen vid 67 år. Nästa år är det 100 år sedan folkpensionen infördes. Pensionsåldern är densamma då som nu, trots att medellivslängden ökat med 20 år. Det enda som hänt är att gränsen blivit flexibel nedåt, till 61 års ålder.
Fixeringen vid 67 gör att arbetsgivare inte anställer 55-åringar som redan anses vara ”på väg utför”. Fixeringen gör också att man automatiskt känner sig trött när målsnöret närmar sig, oavsett omständigheter. ”Man är så gammal som man känner sig” är ett talesätt som används om livets alla delar, om allt från fjällvandring till sex eller att leka med barnbarnen. Om allt utom arbete, vill säga. Där är vi förbrukade vid 67.
En utredning om pensionsåldern pågår och förhoppningsvis får vi en bred överenskommelse om nivåerna, liksom om hela pensionssystemet. Men då krävs att låsningar som hör hemma i industrisamhället släpper. Reinfeldt bidrar genom att börja tala om pensionsåldern i tid. Ansvar för Sverige är inte bara ansvar för nästa budget.