Publicerad: 2010-10-21 00:00
Det var dags att låsa förråden och hålla uppsikt över bilen. Det var polischefens hela budskap och han väntade sig omedelbar förståelse.
Visst har mycket hänt sedan den regelrätta förföljelsen av svenska romer på 1940-talet. Nu handlar det oftare om ett slags handfallenhet hos myndigheterna. Som när Uppsala kommun flyttade på familjerna vid Studenternas 2008. Eller när Vetlanda kommun lät trakasserier mot två romska barn fortgå. Men diskriminering är det likafullt.
DN-journalisten Maciej Zaremba har i flera uppmärksammade artiklar visat på den ryggmärgsreflex alla svenskar (myndigheter, medier och enskilda) har när romer är inblandade. Det är på något sätt mer okej när romer råkar illa ut än om det gäller andra. Zarembas tankeväckande experiment är att byta ut ”romer” mot ”judar” eller ”danskar” i rapporteringen för att se hur man reagerar.
Som alltid i moraliska frågor finns det möjlighet att gömma sig. Svenskar kan nu gömma sig bakom det faktum att vi i alla fall är bättre än Frankrike, som utvisar romer, eller länder i östra Europa, där romerna behandlas ännu sämre. Men vi är inte bättre, bara lite mindre explicita i våra uttryck. Avvisning och utfrysning kan ske på olika sätt fast grunden är densamma: ni är inte välkomna här hos oss.
Maria Leissner, ordförande för Delegationen för romska frågor, föreslår en sanningskommission för att kartlägga försummelser och övergrepp mot den romska minoriteten i Sverige de senaste 100 åren. Syftet skulle inte i första hand vara att hitta skyldiga, mer att synliggöra romerna i samhället, att slå fast hur de har och har haft det i Sverige.
Det är en bra idé. Uppenbarad sanning är nog den enda boten mot reflexerna. På onsdagen kritiserades Frankrike vid Europarådets möte i Strasbourg och Vetlanda kommun kan i dag dömas till skadestånd för diskriminering. Men det verkliga jobbet som måste göras börjar inom var och en.