Publicerad: 2011-01-26 00:00
Men återläsningen ger ändå både en fördjupad förståelse om varför det gick som det gick, och en del oväntade aha-upplevelser. Minnet är kort, även för den som dagligen följer svensk inrikespolitik.
Den som vill tar till sig de texter som handlar om bygget av Alliansen, om de fyra borgerliga partiernas historiska bedrift och om Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs utveckling till statsman respektive rikshushållare. Detta är en pågående berättelse vi inte sett slutet på.
Men lika intressant under den här tidsperioden, och minst lika historisk, är berättelsen om motståndarens haveri. Genomläsningen ger en nästan plågsamt övertydlig bild av hur hopplös oppositionsledaren Mona Sahlins uppgift varit. Oönskad, ifrågasatt och slutligen avsatt.
”Vem som helst utom hon”, stönade en S-veteran från fackligt håll i januari 2007. Rosornas krig från tidigt 1990-tal hade inte upphört, bara ingått en längre vapenvila under valsegrar och handfast ledarskap från Göran Persson. För många inom rörelsen stod namnet Sahlin för högerpolitik, andra associerade till slarvighet medan en stor grupp bara kände osäkerhet.
Motståndet slumrade en lång period (med goda opinionssiffror) och Mona Sahlin tilläts bygga upp en politisk vision där ekonomiskt budgetansvar var överordnat. Den logiska slutpunkten på arbetet, och startskottet på valrörelsen 2010, var presskonferensen med Miljöpartiet i oktober 2008. Då ljöd väckarklockan. Rättning vänster, ropade Skånedistriktet ackompanjerat av en rad tunga LO-förbund. Sedan gick det som det gick.
Denna strid måste även en ny S-ledare hantera, innan det är dags att på allvar utmana regeringen. Om han eller hon lyckas ena partiet väntar en helt annan uppgift än för Mona Sahlin. Då, i mars 2007, trodde två av tre väljare på en S-regering 2010 (Synovate). Nu är läget minst sagt ett annat, och snart skrivs första kapitlet på uppföljaren om valet 2014.