Publicerad: 2011-05-05 00:00
Inom 20 år blir vi dubbelt så många ”äldre” i Uppsala kommun, berättar UNT (4/5). Beteckningen äldre avser här 80-åringar. Och det underliggande hotet i artikeln är att dessa är vårdkrävande vilket kommer att ställa stora krav på den kommunala välfärden. Men vad är det som säger att det inte blir långfärdsskridskor i present till 80-åringen 2030?
Det finns naturligtvis begränsningar för vad kroppen klarar. Men utvecklingen av hjälpmedel och mediciner gör att vardagslivet fungerar bra långt upp i åren. Redan i dag klarar sig två tredjedelar av 80–90-åringarna helt utan insatser från äldreboende eller hemtjänst. Även över 90 år klarar sig en tredjedel på egen hand.
Det demografiska hotet, att vi bli fler äldre, är främst ett hot mot pensionssystemet. När folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67 år (medellivslängden var 60 år). I dag, med en medellivslängd på 80 år, är pensionsåldern flexibel (61–67 år), men alltså fortfarande fixerad till samma ålder.
Fler ”goda år” efter yrkeslivet är i sig något eftersträvansvärt, men förutsättningarna för dagens pensionärer är mycket olika. Några slits ut tidigt efter ett hårt yrkesliv. En stor grupp reser och lever livets glada dagar då 65–70-åringarna i genomsnitt är mer förmögna än någon annan grupp. Och en tredje grupp tycker inte alls att det blir goda år när man rycks från yrket och arbetskamraterna vid 67.
Därför måste pensionsåldern om 20 år vara ännu mer flexibel. Dagens yrkesverksamma måste också betala något mer till systemet (och bli lite mindre förmögna 65–70-åringar). Det är enkla ekonomiska samband.
Uppsala kommun behöver alltså snarare fler som betalar skatt än en massiv utbyggnad av äldreomsorgen de kommande 20 åren. Kommunen måste fortsätta att locka unga och välutbildade. Och då krävs satsningar på kommunikationer, nya bostäder i attraktiva miljöer, service, en bra skola och barnomsorg. Äldre behöver liksom tidigare en omsorg av god kvalitet, men inte i så mycket större omfattning än i dag.