Publicerad: 2006-12-17 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-01 00:04
Högplatån i Bolivia. Där marken förut var ökenartad och nästan steril finns i dag rader av växthus med frodig grönska. Människor som tidigare nästan saknade försörjningsmöjligheter har lånat småsummor i den lokala bybank som drivs av en norsk missionsorganisation för att köpa in plastskynken. Nu kan de sälja grönsaker som de odlat själva och skapa sig livschanser som annars hade varit helt otänkbara.
Bangladesh. En kvinna berättar hur hon genom ett mikrolån i Grameen bank fick råd att köpa en symaskin. Nu har hon två symaskiner och en butik och har kunnat öppna sparkonton till barnen.
Ingen som såg den norska dokumentär om årets fredspristagare, Muahmmed Yunus, som sändes i Sveriges Television förra torsdagen kan ha undgått att bli berörd. Principen bakom mikrolånen har beskrivits i många tidningsartiklar och är inte svår att förstå.
Men att se glädjen hos människor som äntligen kunnat räta på ryggarna och lägga en ekonomisk grund för ett bättre liv är ändå en starkare upplevelse.
Många har redan retoriskt ställt frågan varför Muhammed Yunus inte i stället tilldelades ekonomipriset. Förklaringen är väl att detta pris normalt går till forskare som fördjupat vår teoretiska förståelse av ekonomiska sammanhang. Yunus har inte skapat någon ny teori utan bara tilllämpat väl beprövade tankar och principer på ett nytt sätt. Men varför skulle han inte kunna få ett ekonomipris också, kanske delat med den peruanske ekonomen Hernando de Soto som också bidragit till att förändra synen på ekonomiska utvecklingsmöjligheter i fattiga länder?
Det är heller inget som brister i Muhammed Yunus akademiska bakgrund. Han doktorerade i ekonomi vid Vanderbilt Universtity och blev snart professor, först i USA sedan i hemlandet Bangladesh. Hans skapelse, Grameen bank (Bybanken i svensk översättning) kom till vid 70-talets mitt när han såg hur en grupp kvinnor kommit i händerna på ockrare och hamnat i en situation som förde tankarna till slaveri. Genom att ur egen fick låna ut 27 dollar till de 42 kvinnorna bröt han skuldsättningen och gav dem en chans att i stället försörja sig själva genom eget arbete.
Principen är alltså att låna ut småsummor (mikrokrediter) till männi-skor som inte har någon säkerhet i form av förmögenhet eller andra tillgångar och som aldrig skulle kunna få lån i en vanlig bank. Lånen ska inte gå till konsumtion utan till att finansiera någon liten investering som kan generera nya inkomster - eller till en bostad, vilket i sig kan vara en förutsättning för att man ska kunna försörja sig själv och en familj. Männi-skorna går inte till banken, det är banken som kommer till människorna
och erbjuder en väg ut ur fattigdomen. Lånen ska betalas tillbaka och mångas fördomar ställs på huvudet när de får veta att praktiskt taget alla låntagare punktligt sköter avbetalningarna och därmed får möjlighet att ta nya lån.
I Bangladesh går lånen i huvudsak till kvinnor eftersom detta - inte så överraskande - har visat sig vara strategiskt för att lyfta hela familjer ur fattigdomen. I dag finns banker som byggts
upp med Grameen bank som förebild i över hundra länder, hundra miljoner människor har lån och antalet ökar snabbt. "Våra barnbarn kommer att se fattigdom på museum", inte i verkligheten, säger Muhammed Yunus och det är lätt att tro att han kan få rätt.
Till skillnad från alla de dogmatiska teoretiker som tror att vägen till utveckling är att "krossa kapitalismen" eller ställa allt ekonomiskt liv under statens eller ett härskande partis kontroll är Muhammed Yunus en riktig revolutionär. Hans mål är att befria människorna, inte att driva igenom att utopiskt system. På samma sätt som ekonomipristagaren Amartya Sen säger han att fattigdom är att förmena människor deras mest grundläggande rättigheter, som helt enkelt är att kunna leva och försörja sig med värdighet. Genom systemet för mikrofinans förenas kapitalism och entreprenörskap med socialt ansvar på ett sätt som troligen ingen annan ekonomisk modell skulle kunna åstadkomma.
Runt den ursprungliga Grameen bank i Bangladesh finns nu också en rad andra aktiviteter som alla syftar till att ge människor möjlighet att själva påverka sin vardag och förbättra sin ekonomiska situation - försäkringar, IT-tjänster, förnybar energi till
byar utan tillgång till elektrisk ström och ett system för att bryta analfabetismen och finansiera utbildning för människor som annars aldrig skulle få möjlighet att gå i skola. Fortsätt studera, vad som än händer, säger Yunus till barnen i Bangladeshs byar.
I Bangladesh såg många fredspriset till Muhammed Yunus som det viktigaste som hänt landet sedan självständigheten. Det är lätt att förstå. Mikrokrediter är inte svaret på alla frågor om fattiga länders utveckling, men de har onekligen förändrat verkligheten för miljontals människor. Det kan vara värt både ett och två nobelpris.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör