Publicerad: 2011-05-25 00:00
I länder som Grekland eller Irland skulle händelselöshet kunna tolkas positivt, men för Zapatero är det förödande. Han såg inte krisen komma, erkände den inte när den kom och har sedan inte kunnat bekämpa den. Om det fanns något alternativ hade han sannolikt redan varit borta från makten.
Helgens kommun- och regionval var förstås en katastrof för socialisterna PSOE, det sämsta valet sedan strax efter Francoregimens fall på 1970-talet. Konservativa Partido Popular (PP) gläds åt segern och ser med tillförsikt fram mot parlamentsvalet i mars nästa år, utan några som helst egna idéer om hur krisen ska bekämpas.
Spaniens ekonomiska läge är väsentligt bättre än Greklands. Bankerna är betydligt mer sunda än de irländska och befolkningen mer välutbildad än i Portugal. Statsskulden är nu under kontroll och kurvorna borde peka stadigt uppåt. Men först måste handlingsförlamningen brytas. Man måste åter börja tro på sitt land.
Äldre väljare reagerar genom att byta till det andra stora partiet, som historiskt har ett minst lika stort ansvar för den uppkomna krisen. Regionalt börjar också ytterkantspartier registrera framgångar, som separatistpartiet Bildu i Baskien och det främlingsfientliga Plataforma per Catalunya i Katalonien.
44-årige José Luis Zapatero blev något av en symbol för det nya Spanien när han tillträdde 2004. Likt en södra Europas Tony Blair blåste han liv i en tynande politisk rörelse och rörde sig med lätthet i internationella sammanhang. Men likt Blair har han grånat med tiden och när han nu meddelat att han avgår före valet 2012 uppstår ett vakuum i spansk politik.
För den unga 15 maj-rörelsen är varken PP:s Mariano Rajoy eller någon av de tilltänkta efterträdarna i PSOE ett lockande alternativ. De vill göra upp med synen på Spanien som ett land med 20 procents arbetslöshet och 100 procents hopplöshet. Om inget av de etablerade partierna är berett att fylla hålrummet kommer de att göra det själva.