Publicerad: 2011-02-06 00:00
Demokratirörelserna i Tunisien och Egypten, och snart kanske i fler länder, imponerar genom sin sociala bredd och sin politiska mognad. Man förstår mycket väl att våld mot regimerna motverkar sitt syfte och kan förstöra möjligheterna att bygga upp fungerande demokratier. Kraven man ställer är de enda rimliga – yttrandefrihet, fria val, breda koalitionsregeringar och att regimernas ledande personer ska ge upp sina positioner. Den gamla ordningen kan aldrig återställas – lika lite som den kunde återställas i Östeuropa efter Solidaritets bildande 1980.
Både i Tunisien och Egypten har det förekommit val under Ben Alis och Mubaraks styre. De har skett med allmän rösträtt och det har funnits flera partier och kandidater. Men de som har tillåtits ställa upp har varit godkända av regimen själv. Vallagarna har skrivits så regimerna har kunnat diskvalificera vilka kandidater som helst och medielagarna har varit sådana att de uteslutit all verklig debatt om hur landet ska styras.
Mönstret är detsamma som nyligen demonstrerats i Vitryssland och givetvis i Ryssland. Det är också detsamma som sedan länge tillämpats i den islamistiska diktaturens Iran och som 2009 gjorde det möjligt för Mahmoud Ahmadinejad att fortsätta som president trots att oppositionen med största säkerhet fick fler röster. Regimen lyckades denna gång skrämma iranierna till underkastelse, men det är inte säkert att det lyckas en gång till.
I det enda avseende som verkligen betyder något är den islamistiska diktaturen i Iran utbytbar mot de traditionella diktaturregimerna i grannländerna. Frågan är inte om sekulära eller religiöst baserade partier och politiker styr – frågan är om de kan röstas bort, om de kan kritiseras fritt och om de respekterar maktfördelning och begränsningar av den egna maktutövningen.
Att hålla val, en gång eller många gånger, är i sig inte något som gör att ett land kvalificerar sig som demokrati. Ett av de grundläggande kriterierna är givetvis att alla också har rösträtt – oavsett till exempel religion eller kön. Och i det ligger också att alla vuxna medborgare måste vara valbara på samma villkor. Libanon beskrivs ibland som en demokrati, men lever inte upp till dessa grundläggande krav eftersom man tillämpar en politisk kvotering som ger vissa grupper kraftig överrepresenteration.
Men val utan fri nyhetsförmedling och fri debatt är inte värda mycket. Stänger man internet eller sociala medier och fängslar journalister som gör sitt jobb omöjliggör man det meningsutbyte som är förutsättningen för att väljarna ska kunna välja. Modern medieteknik har spräckt de arabiska regimernas informationsmonopol, men det gör inte censuren mer legitim. Al-Jazeera kan förmedla obekväma nyheter om andra arabländer, men inte om Qatar där redaktionen finns.
Men formella kriterier är inte allt. Alla som ställer upp i val hoppas vinna – om inte annat en smula inflytande. Men det verkligt viktiga är att man accepterar tanken att man också kan förlora. Och lika viktigt är att de som vinner förstår att en valvinst inte tillåter att man begränsar andra människors politiska eller medborgerliga rättigheter, att man accepterar att styra med respekt för lagar och oberoende domstolar och finner sig i att oppositionen försöker vinna nästa gång - också den med respekt för maktens begränsningar. Den som vill kallas demokrat måste köpa hela paketet.