Publicerad: 2010-01-22 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-31 17:03
Är offentliga finansiärer per definition "goda" medan privata måste betraktas som "onda" på grund av sina ekonomiska intressen? Det finns en djupt rotad uppfattning av det slaget i Sverige. Många känner alltifrån skepsis till "skräck" inför tanken på kultursponsring. Musikern Kung Henry uttryckte i måndagens UNT rädsla för att sponsrade evenemang förvandlas till "reklamfilm".
Är offentliga finansiärer per definition "goda" medan privata måste betraktas som "onda" på grund av sina ekonomiska intressen? Det finns en djupt rotad uppfattning av det slaget i Sverige. Många känner alltifrån skepsis till "skräck" inför tanken på kultursponsring. Musikern Kung Henry uttryckte i måndagens UNT rädsla för att sponsrade evenemang förvandlas till "reklamfilm".
Den risken torde vara rätt liten. Företag aktar sig nog för att klåfingra till den grad - de riskerar att få dålig publicitet i stället. Mer överhängande är snarare risken att företag kan sjappa när det bränner till. Då två Konstfackselever misstänktes för brott blev högskolan av med nästan alla sponsorer på ett bräde. Man kan tänka sig ett scenario då även politiskt brännbar konst skulle kunna få liknande effekt.
Dock är offentlig finansiering verkligen ingen garanti för konstnärlig frihet. Man behöver bara läsa Uppsala kommuns inriktningsplan för konstmuseet 2010, som jag skrivit om tidigare på ledarplats, för att inse att offentlig finansiering kan innebära totalt oförblommerad politisk styrning. Ideologiskt färgade mantran förväntas här påverka själva den konstnärliga verksamheten.Uppsala Stadsteaters chef Linus Tunström har i princip inget emot att företag går in och stödjer ett fritt kulturliv. Gränsdragningar måste ju göras för all finansiering, konstaterar han i UNT:s intervju. Han har så rätt!
Maria Ripenberg
ledarskribent