Publicerad: 2007-09-23 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 17:02
Det ska vara häftigt att betala skatt. Så lyder ett av Mona Sahlins mer bekanta uttalanden - fällt långt innan hon blev socialdemokratisk partiledare.
Hon hånades naturligtvis, i första hand av den typ av borgerliga kommentatorer som alltid kommer att tycka att skatten är för hög, oavsett vilken nivå den ligger på. Också många som mest intresserar sig för politikens taktikspel var spydiga - vilka väljare skulle lockas av ett budskap som uttrycktes på detta sätt?
Men hade Mona Sahlin alldeles fel? Man kan alltid ha invändningar mot hur skatten tas ut och hur den ibland slår på ett sätt som ingen rimligen kan ha avsett. Skattesystemet finansierar inte bara välfärd, utbildning och annat utan påverkar i sig självt också den ekonomiska utvecklingen och därmed välfärdspolitikens förutsättningar. Men i grund och botten är det en god tanke att vi alla gemensamt bidrar till att finansiera sådant som är viktigt både för samhället och för oss själva och som inte gärna kan finansieras på annat sätt.
I sagorna om Robin Hood lägger prins John eller sheriffen av Nottingham beslag på allt de kan komma över, utan att fråga efter beskattningsprinciper eller godkännande av någon folkvald församling. Då var skatt stöld eller plundring - i en demokrati kan beskattningens storlek och principer ständigt ifrågasättas och de ansvariga kan röstas bort. Det är faktiskt ganska häftigt.
Men skatteuttaget är bara ett sätt att beskriva förutsättningarna för ett fungerande välfärdssystem. Ännu mer grundläggande är naturligtvis det arbete som utförs i samhället. Vi måste ha tillväxt och ekonomisk utveckling för att kunna finansiera både privat standardstegring och gemensam välfärd. Produktion av varor och tjänster förutsätter någon som producerar. Och arbetet kan ge tillvaron ett meningsfullt innehåll och därmed i sig vara en välfärdsfaktor.
Man behöver inte gilla allt som regeringen företar sig för att ändå instämma i dess uppfattning att det är en olycka att så många människor står utanför arbetsmarknaden. Att utanförskap är en tragedi för den enskilde och försvårar integration av invandrare behöver inte närmare utredas. Men därtill kommer ju att de ekonomiska grundvalarna för den gemensamma välfärden undermineras om en mycket stor del av befolkningen i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Utan arbete blir det ingen skatt att betala.
Därför känns det så egendomligt att höra många av de kommentarer till regeringens budgetförslag som nu kommer från de tre oppositionspartierna. Plötsligt är det som om ambitionen att få människor tillbaka i arbete vore ett övergrepp, att det är arbete och inte frånvaro av arbete som ska ses som en olycka.
Pär Nuder gick långt i den riktningen i sina inlägg i riksdagens budgetdebatt och sedan i olika intervjuer under torsdagen. Om arbete ger mer än vad olika försäkringssystem kan göra så ska det ses som att rege-ringen vill tvinga människor att arbeta, inte som en uppmuntran att söka jobb. Målet för Pär Nuder föreföll vara att människor ska vara kvar i arbetslöshet eller sjukskrivning, inte att de ska vilja återgå till arbetsmarknaden.
Det kan låta som ett uttryck för generositet och omtanke. Men innebörden är ju faktiskt att man ger upp - de som har förlorat sitt arbete eller blivit sjukskrivna ska räkna med att förbli i utanförskapet. De kommer inte att kunna bidra med något särskilt i någon anställningsform eller på någon tänkbar arbetsplats utan får bereda sig på en tillvaro vid sidan av. Politikens ansvar är bara att trygga kassaförsörjningen på så höga nivåer som möjligt.
Socialförsäkringarna finns för att ge en anständig levnadsnivå för den som av något skäl inte kan försörja sig själv och för att jämna ut riskerna över hela befolkningen - vi kan ju till exempel inte veta i förväg vilka av oss som får svåra sjukdomar och av det skälet inte kan arbeta. Men förutsättningen för hela systemet är att vi alla tar ansvar för att försöka försörja oss själva och utnyttjar försäkringen bara när egen försörjning inte är möjlig.
Det är sant att många i dag har hamnat i långvarig kassaförsörjning. Men den politiska utgångspunkten kan inte få vara att detta är normalt och oåterkalleligt. Ändå var det precis så det lät när Pär Nuder lade ut texten. Det är ett statiskt synsätt som faktiskt innebär en grov nedvärdering av människors vilja och förmåga att komma igen.
Ju fler som arbetar desto stabilare blir välfärdssystemens långsiktiga finansiering, till nytta för dem som verkligen behöver stöd under lång tid och inte kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Det vet givetvis Pär Nuder, men varför uttrycker han sig som om han tyckte något annat?
Det är häftigt att betala skatt, men inte mindre häftigt att arbeta.