Riktigt klärvoajanta dystopier kan göra att man får syn på tendenser i sin samtid. En av de mest kända är George Orwells 1984. I den kan Storebrors censorer radera alla spår av misshagliga tidningsartiklar. Ironin var därför stor när det 2009 kom fram att Amazon raderat en e-bok på kunders läsplattor. Att den eliminerade romanen var just George Orwells Djurfarmen lockade till många vassa kommentarer. Om Amazon kan radera våra böcker, vad skulle då inte en ”storebror” kunna åstadkomma i vår digitala värld?
I somras läste jag en annan berömd, dyster framtidsskildring: Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. (Ironin här är att denna klassiker bara finns på antikvariat. Uppsala stadsbibliotek hade den magasinerad, och kvinnan i utlåningsdisken hade aldrig hört talas om titeln. Hon bad mig stava till B-r-a-d-b-u-r-y…)
Denne amerikan, känd för science fiction och fantasy, dog i juni i år. Jag skulle ha velat fråga honom om Fahrenheit 451, som han skrev för 60 år sedan! Bland detaljerna i dess eldsflammande iskyla återfinns nämligen vissa distinkta likheter med vår samtid.
Vi möter ett samhälle, där brandmännens uppgift är att rycka ut och bränna böcker – gärna ihop med sina ägare: ”Vem vet vem som kan bli skottavla för en beläst människa?” Så föreläser brandchefen Beatty för huvudpersonen, brandmannen Montag, hos vilken han känner vittringen av intresse för böcker.
Landets totalitära regim har helt enkelt dragit nytta av den allmänna utvecklingen när den förbjudit böcker. Brandchefen förklarar: ”Till att börja med var det inga påbud, inga lagar … Teknologin, massexploateringen och trycket från minoriteterna åstadkom det, tack gode Gud!” Men det finns undantag: ”Mera serier i böckerna. Mer bilder. Sinnet insuper allt mindre. Otålighet.” Tidningen har dött sotdöden: ”Tidningarnas innehåll blev en riktigt söt vaniljsås.” Allt blir nedbantat, utslätat, tillplattat – ”Sammandragssammandrag, sammandrag-av-sammandragssammandrag. Politik? En spalt, två meningar, en huvudrubrik! Så, mitt i alltihop, försvinner alltihop!”
Klassiska dramer skärs ned till tio-tolv rader. Sport och nöjen tar över: ”Töm teatrarna på allt utom lustigkurrar.” Filmens hastighet ökas, ”Bing, Bang, Bom!” Skoltiden förkortas, disciplinen slappnar, filosofi stryks från schemat, modersmålet vårdslösas: ”Varför ska man lära sig något annat än att trycka på knappar…?”
I hemmen finns enorma, platta tv-apparater med hysteriskt tjattrande, färgsprakande, interaktiv underhållning. Montags fru Mildred, förhäxad mellan tre skärmtäckta väggar, kallar de medverkande för sin ”familj”.
Människorna har öronsnäckor, ur vilka musik och underhållning strömmar så att de inte behöver tänka. Tankeverksamhet är ”halt och opålitligt – där lurar melankolin”. Platser där människor kan sitta och fundera skalas bort: verandor, trädgårdar, parker…
Romanen förutspår även Tintin-debatten i höstas, där ju inte bara rasistiska Tintin i Kongo skulle ”rensas ut”. Personalen på Kulturhuset uppmanades leta efter ”böcker med rasistiska och homofobiska värderingar”. För utrensning.
I Fahrenheit 451 förklarar brandchefen: ”Färgade människor tycker inte om Little Black Sambo. Bränn den. Vita människor trivs inte riktigt med Onkel Toms stuga. Bränn den.” …
Men hur ska man kunna gå till botten med mänsklighetens nedrigheter om man rensar ut misshagligt källmaterial? Och vilken ”personal” kan avgöra om fiktiva figurer i en fiktiv historia har ”dåliga värderingar”?
När dystopierna börjar likna karikatyrer av vår egen tid är det dags att bygga en veranda och bli riktigt djupsinnig. Det allra mest skrämmande är ju att verkligheten brukar överträffa dikten.
Måste man varna för vaniljsås? Börjar det kanske med att några lokaltidningar avskaffar ledarsidan?