Publicerad: 2010-08-25 00:00
Partierna talar om ett alternativ, men accepterar regeringens jobbskatteavdrag. De pratar om framtiden för Sverige men erbjuder inte mycket annat än valfläsk till pensionärer och löften om skattehöjningar.
Dagen innan Sahlin och kompani kom på Uppsalabesök presenterade den lokala rödgröna koalitionen sitt eget valmanifest. Precis som hos Alliansens motsvarighet var det en blandning av egna konkreta förslag, lokala varianter av riksutspel, gammal skåpmat och självklarheter som knappast någon kan invända mot. Valrörelsen i Uppsala är på många sätt som en blekare kopia av det som sker på nationell nivå: förslagen är lite mjukare, toppkandidaterna inte fullt så upprörda och skillnaderna färre. Det kan ses som en positiv samförståndsanda, men det kan lika gärna tolkas som en nackdel. Vad ska Uppsalaborna egentligen välja?
Inget av de två politiska huvudalternativen motsätter sig bättre resultat i skolan, kvalitet i äldreomsorgen och fler förskollärare och mindre barngrupper i förskolan. Alliansens och de rödgrönas löften om att det är just de som ska fixa detta blir lätt löjliga. De försöker måla upp en konflikt som inte existerar.
Det är ju så onödigt, för skillnaderna finns ju där. Även om man får leta i valmanifesten för att hitta dem. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets positiva syn på spårvagnstrafik är en sådan viktig skillnad. En annan åsikt som förtjänar att lyftas fram är löftet om ökat stöd till kvinnojouren och tjejjouren - konkret jämställdhetspolitik som kommer de allra mest utsatta till del.
Och kanske utstrålar också Marlene Burwick, Maria Gardfjell och Ilona Szatmari Waldau mer förnyelse än sina motsvarigheter på riksnivå. Men deras budskap lider av samma svaghet som det de rödgröna partiledarna försökte marknadsföra på Forumtorget.
De har precis lika förtvivlat svårt att presentera ett politiskt alternativ som på allvar skiljer sig från majoritetens linje, som uppfattas som modernt och som förmår att entusiasmera väljarna. Ibland ekar det nästan pinsamt tomt bakom slagorden.
Av: Karl Rydå Ledarskribent