Publicerad: 2011-08-26 00:00
Lojaliteten hos de förra och tålamodet hos de senare har på många sätt varit beundransvärd, men snart går det inte längre. En konkurs för Saab är att vänta.
Biltillverkaren Saab, numera Saab Automobile, är ett stycke svensk industrihistoria som det säkerligen kommer att skrivas åtskilliga böcker om. Då, i efterhand, får vi kanske också veta vad Victor Muller, huvudägare i Saabs sista (?) ägare Spyker Cars, egentligen gjorde med företaget. I dagsläget finns det ingen anledning att tro annat än att han gjort så gott han kunnat. Han har inte lyckats lyfta Saab, men det kunde å andra sidan inte General Motors heller göra, trots många års ansträngningar.
I efterhand kommer vi också att vara glada för att inte regeringen föll för trycket och gick in i företaget, med stöd eller som delägare. Detta var närmast ett krav från oppositionen (även om Mona Sahlin i efterhand hävdade att hon aldrig sagt vad hon hade sagt). Sedan fick regeringen bara kritik för att inte bry sig om Saab, lite oklart vad som avsågs, och på senare tid har kritiken stannat av helt.
Saab drabbades mycket hårt av den globala finanskrisen 2008. Men, liksom för länder som Grekland och Portugal, var krisen blott en utlösande faktor. Den skapade inte de grundläggande problemen, men de blottlades och tvingade fram en betydligt snabbare restaureringsplan än vad som annars varit fallet. Det har inte lyckats för vare sig bilföretaget eller för länderna i Sydeuropa.
Det är ett mycket omtyckt bilmärke som nu står på gravens rand. Saab är så populärt att det gått att bortse från att tiotals miljarder kronor runnit ut ur företaget under 20 förlustår av de 21 senaste boksluten. Nu går det inte längre och det kan man varken lasta GM, Victor Muller eller Maud Olofsson för. Vi väljer att köpa bil på en fri marknad och vi väljer att köpa tyskt, asiatiskt eller kanske Volvo. Inte tillräckligt ofta Saab för att det ska löna sig att tillverka dem.