Publicerad: 2006-10-01 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 14:03
Om han har fel,så har han det på ett ovantligt intressant sätt. Ungefär så skrev Gunvor Hildén i UNT för några år sedan om Robert D Putnams bok Bowling alone som då utkommit på svenska (Den ensamma bowlaren, SNS 2001).
Robert Putnam är en av världens mest uppmärksammade statsvetare. Han tilldelades i går det prestigefyllda Skytteanska priset. I prisföreläsningen i universitetets sal X valde han att tillämpa sin teori om det "sociala kapitalet" på debatten om integration och etnisk mångfald.
Det "sociala kapitalet" är Putnams sätt att beskriva alla de faktorer som gör att människor vinner på att samarbeta och lita på varandra. Huvudtesen i Den ensamme bowlaren är att stress och tidsbrist, långa pendlingsavstånd, elektronisk underhållning och en tendens att människor allt mer ser sig som konsumenter och allt mindre som medborgare håller på att underminera det "sociala kapital" som är nödvändigt för att demokratin ska fungera.
Resonemanget bygger på en analys av hur beteendemönstret i USA förändrats under en tjugofemårsperiod. Medan genomsnittliga amerikaner 1970 gärna deltog i föreningsarbete eller följde med vänner och grannar till bowlinghallen så tycks tv-tittande (eller konsumtion av elektronisk underhållning) i dag ha tagit över som dominerande fritidsaktivitet. Går man alls till bowlinghallen så går man själv. Och samtidigt kan man finna tecken på en minskande tillit till andra människor som påverkar både politiken, det ekonomiska livet och till och med människors hälsa.
Många av iakttagelserna är slående. "Det sociala kapitalet" förefaller verkligen ha minskat i det amerikanska samhället. Men det är inte givet att samma mönster gäller för andra länder. Många svenska forskare hävdar t ex att nedgången inte alls är lika påtaglig här som i USA. Andra har menat att Putnams samband inte är några riktiga samband. Vissa fenomen råkar samvariera, men det går inte att hävda att en nedgång i tilliten till andra beror på de förändrade livsmönster som Putnam beskrivit.
En del som kritiserar Putnam menar att han mest tycks längta tillbaka till ett gammalt och idealiserat system med hemmafruar, söndagsstek och regelbundna kyrkobesök. Det är i hög grad orättvist - Putnam är ingen högerman och själv betonar han att han vill få till stånd en vettig diskussion om hur sociala nätverk och socialt kapital kan stärkas och förnyas under nya förutsättningar.
I Sverige har "det sociala kapitalet" till stor del skapats genom folkrörelsernas starka ställning. Men när dessa förlorar sin forna betydelse måste andra faktorer träda in i stället. Att ha arbetskamrater kan vara avgörande för att man ska känna sig hemma i samhället och våga lita på andra, men det är inte säkert att samma tillit till omvärlden uppstår hos den som hänvisas till bidrag, "åtgärder" och enskilda tjänstemäns välvilja. Det är lätt att associera till svenska debatter både om generell välfärd och om arbetslinjen som nyckeln till integration.
Hur långt teserna i Den ensamme bowlaren kan drivas kan diskuteras länge till. Debatten tenderar också att skymma de mer grundläggande resonemang som Putnam utvecklade i sin första internationellt uppmärksammade bok, Making Democracy Work (Princeton 1993, utgiven på svenska som Den fungerande demokratin). Här jämför han resultaten i norra och södra Italien av det regionala självstyre som infördes 1970 och finner dramatiska skillnader.
I norr fungerar den regionala demokratin effektivt, politikerna är någorlunda okorrumperade och medborgarna får i stort sett valuta för sina skattepengar. I söder är allt tvärtom, politikerna är mest intresserade av att gynna sig själva eller sina närmaste och ingen väntar sig att skattepengarna ska användas för det allmänna bästa. Hur kan det vara så olika, inom ett och samma land?
Putnams svar är att i norr finns en tradition sedan medeltiden av "aktivt medborgarskap" eller "civilitet" - av frivillig medborgerlig aktivitet för det gemensamma bästa. Fler läser tidningar, fler är med i frivilliga föreningar och fler anser att de kan
påverka sina egna liv. I söder finns lika långa traditioner av enväldig kungamakt, godsägarvälde och religiös kontroll av det intellektuella livet. Där de flesta i norr vägleds av föreställningar om en övergripande samhällssolidaritet får man i söder en familje- eller klansolidaritet som omöjliggör ett effektivt demokratiskt självstyre och hindrar människor att själva förändra sitt liv.
Putnam lanserade här en teori med ovanligt stark förklaringskraft och fick i ett slag politiska tänkare i alla läger att ställa nya frågor och se nya svar på de gamla. Samtidigt kunde han knyta ihop trådar från debatter om individualism och gemenskap, om rättigheter och skyldigheter och om stat och civilt samhälle.
Och integrationen då? Putnam fastslog att fördelarna med ett blandat samhälle alltid är större än problemen. Utmaningen är inte att göra "de andra" likadana som "oss" utan att skapa en ny enhet av mångfalden.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör