Publicerad: 2007-08-31 20:45, senaste uppdaterad: 2010-02-24 16:02
"Med form och arkitektur ska landet byggas." Så resonerar de arkitekter och formgivare som just nu håller på att göra de redan spektakulära norska fjällvägarna till veritabla världssensationer. Med sina strama betongskapelser i ett landskap som hittills bara hyst traditionella timmerhus har formgivarna länge brottats med lokalbefolkningens motstånd.
I dag är det dessa byggnadsverk som invånarna stolt visar för sina gäster. För att inte tala om de kringeffekter som byggena har fått på affärsidkare i trakterna. Om allt detta kan man se och höra i del två av Bästa formen på SVT.
Uppsala har äntligen fått ett riktigt konserthus som sticker upp, syns och inte lämnar någon oberörd. Man får förstås tycka vad man vill om husets utseende. Men det var helt rätt att ge rikets fjärde stad ett konserthus som ger anklang i omvärlden och som är specialbyggt för ändamålet, med förstklassig akustik, arkitektur och form.
Med projekt av denna dignitet följer otaliga positiva effekter, till exempel ett uppsving för lokala näringsidkare. Utan sådana satsningar riskerar Uppsala däremot att förtvina i huvudstadens skugga.
Det är ju aldrig "läge" att bygga ett sådant hus. Därför ska man inte heller vänta. Konjunkturerna hinner ändå svänga minst ett par gånger bara under projekttidens gång.
Framför allt ska Uppsalas konserthus stå förankrat i leran på Vaksala torg i minst 200 år.
Det är i det perspektivet vi ska se satsningen. Därför var det väldigt synd att politikerna i ett tidigt skede såg sig tvingade att banta byggnaden med drygt 2Ê000 kvadratmeter, och att man bland annat slopade en två våningars takrestaurang, som säkerligen hade blivit ett omtyckt matställe med unik utsikt. Ungefär som Arctura, 55 meter över Östersund. En magnet.
Antalet sittplatser i stora konsertsalen minskades vid besparingen med drygt 200 till totalt 1147. Vid de riktigt maffiga konserterna måste dessutom en stolsrad plockas bort, eftersom scenen annars är för grund.
Allt detta måste jämföras med kapaciteten i den ofta fullsatta - visserligen akustiskt undermåliga - Universitetsaulan, som har över 1 700 platser.
Krympningen sparade 200 miljoner kronor. Den framtvingades inte minst som politisk eftergift för att dämpa en delvis högljudd opinion som inte ville ha något konserthus alls. Och kanske var man orolig att provocera fram ett ännu större motstånd. Hur stor motståndarskaran var vet vi dock inte. Det enda vi vet säkert är att de partier som röstade igenom konserthusbygget - s, v och fp - representerade en majoritet av väljarna.
Det är alltid riskabelt att bromsa just när man börjat gasa. Om man satsar medvetet på hållbarhet, konst, kvalitet och attraktionskraft för samtida och framtida generationer kan man inte tänka halvmesyr. Man måste tänka långsiktigt och liksom utifrån.
Med formens hjälp lockar man turister och gör en plats synlig. Det gäller inte bara för norska fjällvägar eller för städer som Barcelona och Berlin. Uppsala har helt klart slagit in på rätt väg.
Maria Ripenberg
Ledarskribent