Publicerad: 2006-07-23 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 12:03
Alltjämt pågår kriget mellan Hizbollah och Israel i något som påminner om ett diplomatiskt tomrum. USA uppges ha satt upp en tidsgräns för hur länge den israeliska offensiven mot Hizbollah kan fortgå och FN:s generalsekreterare Kofi Annan uppmanar båda sidor till eldupphör och vill ha en internationell fredsstyrka i södra Libanon. Men kriget fortsätter, med nya Hizbollahattacker mot Haifa och israeliska varningar om en markinvasion i södra Libanon.
Till bilden av ett diplomatiskt tomrum hör också den påtagliga försiktigheten i kommentarerna från en rad ledande arabländer. Det arabiska utrikesministermötet i Kairo i förra veckan avslöjade stora åsiktsskillnader i frågan hur arabvärlden bör förhålla sig till de strider som nu pågår. Mycket talar för att de israeliska källor som säger sig ha fått signaler från flera arabiska huvudstäder om att man gärna ser att Hizbollah försvagas har rätt.
Hur är detta möjligt? Svaret har åtminstone två viktiga komponenter. Den ena är att Hizbollah är en fristående milis som opererar på egen hand, utan att kontrolleras av den libanesiska statsmakten. Skulle Israel i stor skala invadera Libanon kan man räkna med starkare markeringar av solidaritet från andra arabländer, men då handlar det om Libanon som stat och inte om Hizbollah.
För auktoritära regimer av det slag som styr i Egypten, Jordanien eller Saudiarabien är det mer eller mindre uteslutet att demonstrera sympati för en rörelse som opererar utanför statsmaktens kontroll och som genom sin beväpning hotar statens monopol på möjlighet till våldsutövning.
Principen är givetvis densamma även för pålitliga demokratier (som Sverige) men får en särskild innebörd för regimer som inte fått sin ställning genom fria val. Uppmuntran av eller framgångar för Hizbollah ökar risken för att islamistiska beväpnade miliser växer fram i andra arabländer och därmed hotar statsmaktens stabilitet.
Den andra delen av svaret handlar om att Hizbollah är en rörelse bland Libanons shiamuslimer, medan den överväldigande majoriteten av muslimerna i den övriga arabvärlden tillhör islams andra stora huvudriktning, sunni. Förhållandet mellan shia och sunni har inte alltid varit konfliktfyllt, men efter den islamistiska revolutionen i det helt shiadominerade Iran har situationen förändrats. Saudiarabien har en förtryckt shiitisk minoritet i de östra, oljerika, provinserna samtidigt som den extremt konservativa saudiska formen av sunniislam, wahabismen, betraktar shiiterna som avfällingar.
Saudiarabien och Egypten, som båda gör anspråk på en ledarställning i regionen, betraktar Iran som en farlig rival och ser ett tydligt samband mellan Iran, Hizbollah och den inom arabvärlden isolerade regimen i Syrien som stöder sig på en shiitisk minoritetsgruppering, alawiterna. Därtill kommer en oro för att den politiska utvecklingen i Irak, där shiamuslimerna utgör ca 60 procent av befolkningen, ytterligare ska stärka Irans inflytande. Irans kärnenergiprogram och misstänkta kärnvapenplaner understryker bara oron i Kairo, Riyadh och andra huvudstäder.
Hamas i Palestina är däremot en sunnibaserad islamistisk rörelse med det Muslimska brödraskapet i Egypten som förebild. Men Muslimska bröd-raskapet, som finns i flera arabländer, ses inte med välvilja av de styrande och entusiasmen för Hamas är följ-aktligen också begränsad, t ex inom den egyptiska ledningen. Konflikten mellan den i grunden sekulära nationalismen inom palestinska Fatah och det islamistiska Hamas är i denna mening en motsvarighet till den konflikt mellan en auktoritär arabnationalism och en mer folkligt förankrad islamism som finns i flera länder i området.
Som vanligt i Mellanöstern är konflikterna betydligt fler och mer komplicerade än vad som brukar framgå av olika mediers försök till snabbanalyser. Alla aktörer talar om Palestina, men det är inte alltid Palestinafrågan som är huvudsaken när en viss grupps eller regims agerande ska förklaras. Samtidigt talar "alla" eller många i västvärlden om terrorismen, men den terrorism man vill bekämpa är inte densamma överallt.
I Israel vill många att USA ska identifiera grupper som Hamas och Hizbollah med al-Qaida och därmed se alla israeliska aktioner mot dessa som delar i den övergripande "kampen mot terrorismen". Men medan Hizbollah är shiitiskt är al-Qaida sunnitiskt. De är inte allierade och det terrorkrig som al-Qaidas avläggare i Irak bedriver riktas mot shiiterna och bara i andra hand mot USA. Medan Hamas koncentrerar sig på Palestinafrågan anser sig al-Qaida föra ett globalt krig mot "väst" och avvisar hela föreställningen om nationer och stater i ordens normala mening.
Västvärlden har inte skapat al-Qaida eller tillsatt regimen i Syrien. Men genom att bara ge halvhjärtat stöd till de krafter som står för förnuft och moderation har man gjort det lättare för extremister av olika slag att tvinga på andra sin egen dagordning. Det är också en del av dagens tragedi i Libanon.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör