Publicerad: 2011-09-09 00:00
Inte nog med att valresultatet ”bara” blev 7,3 procent, partiet hade legat högre än så i en rad opinionsundersökningar. Det blev heller ingen regeringsmedverkan. Det miljöpartistiska missnöjet fick snabbt konsekvenser: det rödgröna samarbetet lades på is och språkrören öppnade för uppgörelser med regeringen i enskilda frågor (vilket också skedde om bland annat migrationspolitiken). Sannolikt har även besvikelsen påverkat Miljöpartiet på ett djupare plan.
När tidskriften Dagens Samhälle frågar ledande miljöpartister runt om i landet om de kan tänka sig att bilda regering med Moderaterna svarar nästan tre fjärdedelar ja. Den siffran hade varit otänkbar för bara några år sedan. Att Miljöpartiet i en rad kommuner har bildat majoritet med borgerliga partier spelar säkert in: inget kan som samarbete skingra fördomar om tidigare politiska meningsmotståndare. Men det är knappast huvudförklaringen till den gröna attitydförändringen. Dels handlar det om den pågående förändringen av partiets självbild och väljarnas syn på densamma. Det gröna partiet förknippas allt oftare med individualism och modernitet. Dels handlar det om en längtan efter regeringsmakten som sådan.
Om målet är att ingå i en regering är det inte logiskt att låsa sig för hårt till ett politiskt block, i alla fall inte för Miljöpartiet. För Vänsterpartiet finns inget alternativ till Socialdemokraterna och vänstersamverkan och Kristdemokraterna har knappast något att hämta utanför den borgerliga sfären. MP däremot har haft sin hemvist till vänster, men varit öppen för uppgörelser högerut. Därifrån är avståendet till att ingå i en regelrätt regeringskoalition med borgerliga partier inte långt.
Det är detta som miljöpartisterna ute i landet har insett. Det är inte så konstigt. Miljöpartiet har sannolikt mer gemensamt med Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet än vad det har med Vänsterpartiet. Visserligen betonar MP:s partisekreterare Anders Wallner att det inte är aktuellt att bli en del av alliansregeringen. Men det är långt kvar till valet 2014, och med ministerposter i potten kan allt hända.
Av: Karl Rydå Ledarskribent