Publicerad: 2007-08-15 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 16:02
"Jag tycker inte att du är sjuk!" Läkaren lät mycket bestämd - men raspade ändå ner sin signatur på sjukintyget. Det var starten på hittills åtta år med sjukpenning och sjukbidrag samt ett liv i plågsam ovisshet om framtiden.
Eva, som egentligen heter något annat, kan i dag inte förlåta sig själv för att hon lät sig sjukskrivas, och hon har funderat mycket på hur det egentligen gick till. Hon kände sig trött, inte sjuk eller utmattad, och lät sig övertalas av en närstående att sjukskriva sig: "Man har rätt till det." Eva inser nu att allt skedde i en kultur som sade att sjukskrivning var en möjlighet att ta en vilopaus.
Med facit i hand kan hon konstatera att pausen blev alldeles för lång och sjukskrivningsintygen många. Samtliga saknade kryss i rutan om arbetsoförmåga, vilket är anmärkningsvärt, då förmågan att arbeta avgör om man har rätt att få sjukersättning - inte sjukdomen eller symtomen i sig. Tre olika läkare rådde Eva att gå tillbaka och jobba. Men de skrev ändå ut sjukintyg. Och snart blev Eva deprimerad på allvar.
Hon lägger stor skuld på sin arbetsgivare, som hon anser aldrig gav henne en rimlig chans att komma tillbaka. Men läkarna är också medansvariga, tycker Eva. Och vad har Försäkringskassan gjort under alla dessa år? Slutligen lägger hon en tung skuldbörda på sig själv.
Men när självförtroendet gradvis undermineras av overksamhet och ensamhet, och när försöken att söka nya jobb slutar med ett "tack för visat intresse", börjar den förlamande rädslan krypa som ett galler över kroppen. "Ska jag någonsin komma ur min situation? Vem vill anställa en sjukskriven? Var får jag stöd?"
Socialstyrelsen skriver i sina nya riktlinjer för sjuskrivning att alla - läkare, försäkringskassa, arbetsgivare, arbetsförmedling och patient - måste känna till sina roller och ta sitt ansvar. Och det är en springande punkt. Eva ser det i dag som ett stort problem att alla skyllt på varandra. Ingen har velat ta något ansvar.
Eva är säker på att de nya riktlinjerna kan rädda många från att hamna i samma limbo som hon själv. Men samtidigt oroar hon sig för vad som nu ska hända med dem som redan hamnat i hennes situation. Alla som blivit sjuka av att vara sjukskrivna, år efter år.
Socialstyrelsens nya riktlinjer är bra. De leder till ärligare och humanare insatser som gynnar både individ och kollektiv. De är ett stöd för läkare att inte skriva sjukintyg när patienten, som i Evas fall, faktiskt är frisk och skulle må mycket bättre av att arbeta. De kommer också att tvinga arbetsgivare att se över arbetsmiljö, organisation, ledarskap och så vidare. Det gagnar alla.
Självklart ska den som verkligen är arbetsoförmögen kunna sjukskrivas även i framtiden. Men uppföljning och rehabilitering måste bli mycket effektivare och bättre samordnad än den har varit hittills.
En kraftfull signal är sannerligen nödvändig som motvikt till den gamla sömniga kultur, som gjorde att människor i extremfall kunde se sjukförsäkringen som en finansiering av extra semester. De nya "tuffa" reglerna är en sådan signal. I den bemärkelsen har Socialstyrelsen varit berömvärt tydlig.
För Evas del hade de nya riktlinjerna för sjukskrivning gjort all skillnad i världen.