Publicerad: 2007-11-25 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 18:02
President Clinton jobbade nästan på övertid, intill de sista dagarna av sin mandatperiod, för att försöka få till stånd en uppgörelse i konflikten mellan Israel och palestinierna. President Bush har låtit åren gå utan att åstadkomma annat än en allt djupare misstro mot USA som en medlare med båda parters bästa intressen för ögonen. Det är lätt att misstänka att den stora fredskonferens som hålls i veckan i Annapolis i Maryland mest har kommit till för att förbättra bilden av
George W Bush inför det annalkande presidentskiftet.
Alla som är intresserade av en lösning av Israel-Palestinakonflikten vet sedan länge hur en sådan i sina huvuddrag måste se ut: Två stater, gränser som utgår från stilleståndslinjerna före sexdagarskriget 1967 men med modifikationer, stopp för nya bosättningar, en lösning av flyktingfrågan som bygger på tvåstatslösningen och på israeliskt medansvar för flyktingarnas öde, ömsesidiga säkerhetsgarantier.
Tydliga majoriteter på båda sidor godtar enligt opinionsmätningar en lösning av detta slag - men på den israeliska sidan är motivationen svag och på den palestinska förmår man ännu inte upprätthålla det våldsmonopol som varje stat måste ha inom sina gränser. Även om
israelerna inser att ockupationspolitiken en dag måste överges så finns inget akut hot som tvingar fram en omläggning just nu och även om de palestinska ledarna runt president Abbas vill ha slut på konflikten så finns det andra aktörer som inte vill - och som kan räkna med stöd utifrån, i första hand från Iran.
Men det finns också handfasta realiteter som förklarar både George W Bushs nya intresse och försöken från Israel och president Abbas palestinska regering att hitta en formel som kan leda till en fredslösning. En sådan är Irans stormaktsambitioner, som bekymrar båda parter i konflikten lika mycket som de bekymrar Washington. En annan är sammanbrottet i våras för den palestinska Hamasledda regeringen och president Abbas behov av att nå resultat i relationen till Israel.
Ändå har diplomatin inför mötet gått trögt. Ur ett palestinskt perspektiv kan trögheten rent av vara till nytta eftersom den ytterligare understryker vikten av internationellt engagemang för att avveckla konflikten. Israel har till sist, i veckan som gick, utlovat ett slut på bosättningspolitiken - men det är naturligtvis ett steg som borde ha tagits för länge sedan. Och USA tycks alltjämt tveka att sätta in den kraft som behövs för att få fram mer än allmänna deklarationer.
Enligt planen ska en rad arabländer delta i mötet i Annapolis. Egypten och Jordanien erkänner redan Israel och har självklart en nyckelroll för de israelisk-palestinska relationerna. Saudiarabien erkänner inte Israel men var pådrivande bakom den plan för en avveckling av konflikten som Arabförbundet lade fram 2002 och som Israel motvilligt sagt sig vara berett att diskutera. Ska Saudiarabien delta på hög nivå så krävs förmodligen att något mer substantiellt resultat redan i förväg har överenskommits med den israeliska sidan.
Saudiarabien kan också ha möjligheter att påverka palestinierna att försonas efter sammanbrottet tidigare i år. Det finns nyanser mellan företrädare för Hamas, i Gaza, i Syrien och på andra håll, och den senaste utvecklingen i Gaza gör att många ställer frågan om Hamasstyret där riskerar att falla.
Hamas egna polisstyrkor i Gaza sköt den 13 november skarpt rakt in i ett demonstrationståg till stöd för president Abbas parti Fatah, varvid sju personer dödades. Händelsen jämförs helt naturligt med israeliskt övervåld av liknande slag och många Gazabor som hittills stött Hamas har reagerat mycket starkt.
Det mest sannolika föreföll i alla fall i går vara att saudierna, trots tveksamhet, deltar i Annapolis. Hur det blir med Syrien är betydligt mer osäkert. Kontakter i det fördolda mellan Israel och Syrien har förekommit vid flera tillfällen och båda har intresse av en uppgörelse där säkerhet för Israel byts mot reträtt från de ockuperade Golanhöjderna. Men det är mycket osäkert om den syriska regimen är stabil och självständig nog i förhållande till Iran för att kunna göra upp.
Konferensen handlar inte om Iran, men det är oron för Iran både bland arabstaterna och i Israel som kanske ändå kan göra att Annapolismötet inte blir ett fullständigt misslyckande.