Publicerad: 2006-09-07 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 13:03
Alla som sysslat aktivt med politik eller följt valrörelser med mer än förstrött intresse känner till olika exempel på den sorts kampanjmetoder som alla säger sig vara mot men som ändå dyker upp år efter år. Det kan handla om fals-ka valaffischer, grova personan-grepp, påhittade "fakta" om olika partiers politik eller försök till fusk i vallokalerna. Inget parti är immunt, alla partier har aktivister som tappar allt sinne för proportioner när ett val närmar sig.
Men i år är det värre än tidigare. Både förtalsmejlen mot Fredrik Reinfeldt som orkestrerades av en centralt placerad person på det socialdemokratiska partihögkvarteret och ett antal fp-ungdomars intrång under flera månader i socialdemokraternas datanät och ledande folkpartisters undflyende agerande när detta avslöjades visar på allvarliga problem i den politiska kulturen.
Något har det säkert att göra med datatekniken i sig - det är lätt att få för sig att man kan göra saker på nätet eller via e-post som man inte skulle göra i den "vanliga" verkligheten. Något
har det också att göra med att de politiska alternativen, i alla fall på ytan, blir allt mer lika varandra. Kan man inte övertygande angripa en motståndares program så kan man ifrågasätta hans eller hennes personliga heder eller försöka skaffa sig ett övertag på andra sätt.
När partierna blir allt mindre av folkrörelser och allt mer av stående kampanjapparater så kommer beteendet hos många partifunktionärer också att präg-las av det som ibland kallar för "tunnelseende".
Man ser bara den egna kampanjen och motkampanjerna mot "fienden" och tappar kontakten med verkligheten utanför. Och när man själv ifrågasätts inträder den "bunkermentalitet" som rådde hos moderaterna under Carl Bildts sista år som partiledare och som nu tycks råda hos folkpartiet.
Det är självklart att väljarna och det demokratiska systemet förlorar på det som hänt. Men det räcker inte att bara säga detta. Det demokratiska systemet bärs upp av levande människor som inte har det ringaste att göra med partikanslier som uppträder som om de utkämpade ett krig i stället för en demokratisk valrörelse eller med omdömeslösa partifunktionärer. Det är dessa, politikens och demokratins vanliga gräsrotsarbetare i alla partier, som är de stora förlorarna när de partieliterna på riksnivå skämmer ut sig.
Vi ser dem dagligen, i valstugor, på torgmöten och arbetsplatsbesök. Deras namn finns på valsedlarna. De lägger ned hundratals timmar av oavlönat arbete på att försöka vinna väljarnas förtroende och finna bra sätt att lösa verkliga problem, nationella, regionala och lokala. De som redan har politiska uppdrag lägger ned massor av obekväm sammanträdestid, ofta på kvällar och helger för att fullgöra sina uppdrag. De som får uppdrag efter valet får inte mindre att göra.
Det vore en grym orättvisa om skumraskaffärer på riksnivå leder till att väljarna runt om i landet vänder sig bort från hederliga och ambitiösa politiker, oavsett parti och politisk nivå. Och det vore tragiskt om ett lågt valdeltagande skulle leda till att extremistpartier får chans att vinna ett inflytande som de inte är värda.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör