Den brittiska regeringen är lika irriterad som den amerikanska över att en tidigare anställd vid säkerhetsorganet NSA, Edward Snowden, avslöjat övervakningen av datatrafik över gränserna. Men om Snowden begått något brott – vilket inte alls är självklart – så är det han som är ansvarig och inte de tidningar som använt honom som källa. Detta är elementärt i ett land med pressfrihet.
I Storbritannien vilar dock pressfriheten liksom så mycket annat mer på sunt förnuft och sedvänja än på skrivna grundlagar. Men även om regelverket är oprecist så måste Cameron ha begripit att materialet på hårddiskarna redan kopierats och alltjämt finns tillgängligt utom räckhåll för brittisk polis – i New York och i Brasilien. Varför då göra bort sig med öppna ögon?
Den vanligaste tolkningen i Storbritannien är att syftet var att skrämma journalister och tidningar från fortsatt befattning med material av detta slag. Men att brittiska redaktörer och journalister skulle låta hunsa sig är inte troligt.
Däremot kan man lätt föreställa sig att man i Whitehall är orolig för vad som kan komma ut av fortsatt publicitet. Och man kan för övrigt på samma sätt spekulera i om till exempel den svenska regeringens påfallande tystnad om Snowden har en liknande förklaring – man vill säkerligen inte få en repris på FRA-debatten för några år sedan.
Överreaktionen mot The Guardian har en motsvarighet i behandlingen av David Miranda, sambo till den Guardian-journalist som skrivit om Snowdens uppgifter. Miranda hejdades på Heathrow, förhördes i nio timmar med stöd av en terroristparagraf och fick en rad ägodelar med elektroniskt innehåll beslagtagna. Oppositionen kräver granskning och lagändring och har sannolikt stöd av många på regeringsbänkarna i parlamentet.
Alla länder behöver en säkerhetstjänst. Men allt måste ha rimliga proportioner och regleras på ett sätt som gör att medborgarnas trygghet och den fria nyhetsförmedlingen skyddas – också från övernitiska myndigheter.