I tisdags skulle det norska Stortinget ha hållit en omröstning om misstroendeförklaring mot justitieminister Sylvi Listhaug från det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Hade misstroendeförklaringen fått majoritet så skulle hela regeringen ha avgått. I stället valde Listhaug själv att avgå som minister och regeringen sitter alltså kvar.
Upprinnelsen till krisen var ett Facebook-inlägg från Listhaug där hon beskyllde Arbeiderpartiet, Norges socialdemokrater, för att sätta terroristers rättigheter före landets säkerhet. Beskyllningen är absurd – naturligtvis finns inget norskt parti som har det minsta överseende med terrorism. Men som beskyllning mot Arbeiderpartiet – det parti som utsatts för ett ofattbart terrorbrott i form av Anders Behring Breiviks massmord på Utöya – var Listhaugs inlägg makabert.
Hon har bett om ursäkt, men samtidigt stolt visat upp alla blommor hon fått av politiska beundrare. Gör man så ska man inte räkna med att ursäkten tas på allvar.
Det var nog inte heller meningen. Listhaug har fortsatt att rikta personangrepp mot sina kritiker och påstår att de är ett hot mot hennes yttrandefrihet. Men Listhaug får säga vad hon vill och gör det också. Yttrandefrihet är inte detsamma som att inte bli motsagd eller kritiserad.
Som en av Norges främsta experter på yttrandefrihet, Anine Kierulf, säger i Aftenposten: Listhaugs kritiker använder exakt samma yttrandefrihet som hon själv gör.
Norges regering är en omaka koalition av Höyre (Moderaternas motsvarighet), Fremskrittspartiet och det liberala partiet Venstre. Fremskrittspartiet saknar Sverigedemokraternas nazistiska rötter och kan snarast beskrivas som ett populistiskt missnöjesparti på högerkanten. Partiets ministrar tycks hittills ha fungerat i de roller de fått. Undantaget är Listhaug, som uppenbarligen hör till den kategori politiker som tycker att man kan påstå och göra vad som helst bara man får uppmärksamhet.
Statsminister Erna Solberg (H) har utåt varit lojal med sin justitieminister, på det sätt som en statsminister i normalfallet givetvis ska vara. Men den situation som Listhaug, med tydlig förtjusning, skapade var inte normal.
Om Solberg, trots lojaliteten, i verkligheten pressat henne att avgå får vi kanske aldrig veta. Att Listhaug skulle ha lärt något av det som hänt förefaller inte troligt. Solberg borde åtminstone ha insett att det är riskabelt att ta med personer av Listhaugs typ i en regering.
Nu kan regeringen alltså fortsätta. Men när ett statsråd uppmuntrar konspirationsteorier och uttrycker sig på ett sätt som får hatgrupper att applådera så får det konsekvenser, även om statsrådet själv tvingas avgå. Erna Solberg har nu ett ansvar för att på alla sätt hon kan motverka en förgiftning av det politiska klimatet i Norge.
Håkan Holmberg