Publicerad: 2011-09-28 00:00
I flera böcker under 90-talet - och tidigare som Fp-politiker och partiledare - har Per Ahlmark dragit fram kända och namngivna politiker, debattörer och kulturpersonligheter som fraterniserat med diktaturer, bagatelliserat antisemitism och viftat bort grundläggande demokratiska principer. Att citaten alltid varit korrekta har bara bidragit till att öka raseriet hos dem som angripits. Och den förutsägbara reaktionen har blivit att förvränga vad Ahlmark själv står för.
Ahlmark har hela sitt politiska liv bekämpat antisemitism och håller hårt på Israels rätt att finnas, men var en av de första som i svensk debatt argumenterade för en tvåstatslösning (tillsammans med Thomas Hammarberg och Ernst Klein i boken Det hatade Israel 1970).
Han är ingen ?nyliberal? utan identifierar sig med den socialliberala tradition vars främsta företrädare i Sverige var Fp-ledaren Bertil Ohlin.
Hans politiska förebild, förutom Ohlin, är Herbert Tingsten - en kulturradikal som fortfarande provocerar nymornade konservativa. Men han uttalar lika naturligt sin sympati för den frisinnade, kristet förankrade, strömningen inom Folkpartiet. Den israeliska politiker han oftast nämner är rabbinen Michael Melchior, ledare för det religiöst förankrade fredspartiet Meimad.
Det avsnitt i memoarboken som bäst fångar in Per Ahlmarks politiska passioner handlar om Janis Lipke, en lettisk hamnarbetare som tog ofattbart stora risker för att rädda judar under den tyska ockupationen. Berättelsen om hans insatser skulle kunna bli en spelfilm lika skakande som Schindler´s List. Mycket på grund av Ahlmarks insatser finns nu ett monument över Lipke i det fria Lettlands huvudstad Riga.
Som alla andra har Per Ahlmark ibland tagit fel. Många kommer att reagera mot olika inslag i memoarerna. Men Per Ahlmark har konsekvent stått för demokratins grundvärden i en tid då alltför många förfördes av totalitära utopier. I allt väsentligt är det i dag han som har vunnit.