På måndagskvällen stod det klart att Höyreledaren Erna Solberg får bilda regering i Norge. Jens Stoltenbergs Arbeiderparti förblev visserligen störst, men backade, och de rödgröna stannade på 72 mandat. Det borgerliga blocket tilldelades samtidigt 96 mandat – dock endast om det främlingsfientliga Fremskrittspartiets 29 sådana räknas in. För att få ihop till riksdagsmajoritet blir Höyre därmed, på ett eller annat sätt, beroende av högerpopulister. Det är en oroväckande utveckling.
Det går bra för Norge – precis som det bör göra för ett demokratiskt land med oljetillgångar, i ett av jordens tryggaste hörn. Arbetslösheten är lägst i hela Europa, medianårslönen högst. Trots det finns missnöje bland folket. I en intervju för SvD uttrycker Harald Stanghelle, Aftenpostens politiske redaktör, kanske det bäst: ”Det unika är att debatten i den norska valrörelsen har gått ut på hur mycket pengar politikerna ska använda, medan man i resten av Europa diskuterar hur mycket man ska spara”. Många norska väljare skulle gärna se att en större del av oljepengarna spenderades på vård, skola och omsorg.
Vad utfallet i de kommande regeringsförhandlingarna blir återstår att se. Mycket lite talar dock för att Höyre väljer att bilda en minoritetsregering tillsammans med kollegerna i Kristelig Folkeparti och det liberala Venstre. Tvärtom har tillträdande statsministern Solberg redan börjat bana väg för en majoritetsregering där även Fremskrittspartiet ingår. Bland annat har hon i svensk press sökt legitimera högerpopulisterna genom att hävda att jämförelserna med Sverigedemokraterna är missvisande. Men stämmer verkligen detta?
Fremskrittspartiet har gått till val på ökade satsningar inom välfärden. Därtill vill man minska antalet flyktingar som beviljas asyl i Norge, av rädsla för att invandringen ska äta upp tillgångarna i oljefonderna. På partiets hemsida finns en hel del förslag om hur man har tänkt att detta ska gå till. Bland annat förespråkas hårdare granskning av asylbehov, samt att asylsökande ska sitta inlåsta medan deras ärenden prövas. Fremskrittspartiet vill även införa ”en aktiv integrationspolitik som bygger på norska regler, normer och värderingar.”
Riktigt obehaglig är ”före-efter-filmen” om en niqab-försedd kvinna som norskifieras. På ”efter-bilden” bär den unga kvinnan inte längre niqab, utan örhängen, smink och typiskt västerländska kläder. Samtidigt talar en manlig röst om en ”enklare vardag”, med den där typiskt norska språkmelodin, som i svenska öron ofta upplevs klinga hurtfriskt och glatt. Men budskapet är allt annat än trevligt. Det visar på en unken och inskränkt människosyn.
Utvecklingen vi nu ser i Norge är på alla sätt djupt beklaglig. Läxan som Sverige kan lära är att stora faror lurar för partier som låser sig helt i ett blockpolitiskt tänkande.