Publicerad: 2011-07-12 00:00, senaste uppdaterad: 2011-07-13 16:07
På sjuttiotalet sammanfattades Gaddafis tänkande i ”Gröna boken” och han designade själv diktaturens flagga: grön, bara grön. I skolan tvingades barnen varje dag ställa sig upp och svära trohet till just den flaggan. Miftah, en ung student och aspirerande författare vars familj flytt till Benghazi från frontlinjen, minns fortfarande ramsan utantill:
Färgerna gult, rött och blått symboliserar inte hopp, utan desperation och förstörelse, men grönt är hoppets och paradisets färg – så låt oss ställa oss upp och hylla den gröna flaggan!
Varför gult, rött och blått? frågar jag. Miftah rycker på axlarna.
– Rött och blått finns ju i den amerikanska flaggan, men gult … ingen aning.
Han ser lite road ut över frågan, och kanske är det bara vi utlänningar som fortfarande letar efter metod i galenskapen. Det spelar heller ingen roll. Gaddafi är utkörd ur Benghazi och efter 41 år drömmer Libyen om en färgrikare palett. Den nygamla revolutionsfanan, en röd-svart-vit-grön trikolor som tidigare representerade det libyska kungadömet, vajar nu överallt. Väggar, portar, byggnader, bilar, trädstammar, lyktstolpar, banderoller, plakat och kinder. Ibland prydligt, ibland rena kluddet, men utan att lämna en enda byggnad orörd – revolutionens plankstrykarbrigader tar inga fångar.
Den politiska färgskalan har också breddats till oigenkännlighet. I en stad där det förut fanns två tidningar, med samma oläsliga propagandaartiklar i bägge, finns det nu 84 nystartade publikationer och tre tv-kanaler. Under en festivalliknande demonstration i Benghazis hamn följer talare talare och gatorna kantas av politiska tält.
Ett tält är uppställt under de rödvitrutiga flaggorna från Benghazis fotbollslag el-Ahli, känt som regimkritikernas favoritklubb, en islamistisk hjälporganisation driver bokbord bredvid, medan ett tredje tält är uppställt för att påminna om banden mellan de libyska och syriska revolutionerna, och ett fjärde representerar en anhörigförening för regimens massakrer. Det är rött, grönt, svart och vitt, överallt, i ett kreativt kaos.
Och var detta ska sluta? Jag vet inte. Tavlan håller fortfarande på att målas.
Aron Lund
Ledarskribent på plats i Benghazi