Publicerad: 2006-05-28 10:15, senaste uppdaterad: 2010-03-03 10:03
Premiärminister Ehud Olmert fick inte ovillkorligt stöd från president Bush vid sitt första besök i Washington efter valsegern i våras. USA:s stöd till den israeliska regeringens plan att utrymma delar av Västbanken och ensidigt etablera nya gränser för Israel villkoras: Fullt stöd kan det bara bli om regeringen först kört alla möjligheter att uppnå en förhandlingslösning med palestinierna i botten.
@3a Text:Hur ska detta tolkas? Antagligen betyder Bushs besked helt enkelt att den amerikanska administrationen passar. Olmert har fått sex till nio månader på sig att pröva en förhandlingslösning — och Bush har sex till nio månader på sig för att bestämma vilken linje USA verkligen ska följa.
Visst är det ett framsteg att Israel i dag leds av politiker som släppt illusionen att man skulle kunna behålla alla områden som ockuperades till följd av sexdagarskriget 1967. Men Olmert kan mycket väl vara offer för en annan illusion — att en fungerande palestinsk stat skulle kunna upprättas i Gaza och det som "blir över" av Västbanken även om Israel ensidigt dikterar förutsättningarna.
En fungerande palestinsk stat ligger i högsta grad i Israels eget intresse. En stat som fungerar har kontroll över sitt territorium, sin polis, sin säkerhetstjänst och sitt försvar. Den ingår i olika internationella organ och binds genom sitt medlemskap till samma normer för sitt uppträdande som alla andra stater förutsätts följa. Den har inte nödvändigtvis hjärtliga, men ändå formellt korrekta, förbindelser med sina grannar och den respekterar ingångna internationella avtal.
Detta är den egentliga innebörden av kravet att den nya palestinska Hamasregeringen ska erkänna Israels rätt att existera, avstå från våld och respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått. Det är också den linje som den palestinske
presidenten Mahmoud Abbas följer.
Abbas inser att det anstånd som president Bush beviljat sig själv och Olmert kan vara sista chansen att åter få till stånd meningsfulla samtal mellan palestinierna och Israel. Han inser också att de förhållanden, som alltmer påmint om inbördeskrig, som rått i de palestinska territorierna den senaste tiden är förödande för det palestinska folket och ger nya argument för Israel att försöka "avsluta" konflikten på egen hand.
I ett tal som starkt bröt mot den försiktiga hållning som han hittills följt ställde Abbas i veckan ultimatum till Hamas. Antingen enas man inom tio dagar om en handlingslinje som utgår från ett brev som författats av ett antal prominenta palestinier i israelisk fångenskap, där det centrala är att man accepterar Israels rätt att finnas och därmed en tvåstatslösning. Eller så kommer Abbas inom 40 dagar att utlysa en folkomröstning.
Opinionsmätningar har länge visat att en klar majoritet av palestinierna accepterar Israels existens och palestinska politiska analytiker tror att Abbas möjligheter att vinna en sådan omröstning är stora. Men ingen kan veta säkert — och som så ofta i
Mellanöstern kan våldsdåd av det ena eller andra slaget snabbt slå spelet över ända.
Israel kan naturligtvis vifta bort den kompromiss som Abbas vill uppnå med Hamas eller stödet till Abbas linje i en folkomröstning. Hamas retorik och politiska program och det faktum att det är Hamas som
bildar regering räcker långt för den som vill hitta skäl för att vända ryggen också åt den palestinske presidenten.
Men Israels enda chans att få en fungerande palestinsk stat som granne — till skillnad från ett kaotiskt territorium där ingen statlig auktoritet respekteras och där befolkningens desperata situation ständigt skapar nya hot och nya kriser — är att visa att man är beredd att förhandla på riktigt med en motpart som erkänner att Israel har rätt att finnas.
"Fångarnas brev" förutsätter givetvis att gränsen mellan Israel och Palestina ska följa stilleståndslinjerna före sexdagarskriget. I praktiken måste båda sidor vara beredda till justeringar och byte av territorier, på det sätt som länge antytts i spekulationer om hur en fredslösning skulle kunna se ut. En fungerande palestinsk stat måste också ha ett territorium som hänger ihop (Gaza är ett specialfall). Och en ensidigt dikterad israelisk "lösning" som innebär att bosättningar långt från det egentliga Israel förblir israeliska kan inte gärna leda till annat än att dessa bosättningar och deras förbindelselinjer blir ständiga mål för palestinska attacker. Den ensidiga "lösningen" blir ingen lösning utan leder bara till att konflikten förlängs in i en ogripbar framtid.
Om Olmert är kapabel att också inse detta vet ingen i dag. Regeringens mandat är trots allt ganska öppet. Men varken han eller Bush borde behöva något anstånd alls för att inse att Israels framtid är beroende av Palestinas.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör