Publicerad: 2012-02-07 00:00
Ändå är det viktigaste med valet just att Haavisto gick vidare till andra valomgången och fick ett så pass stort stöd. Inte för att han tillhör De gröna – partitillhörighet är inte huvudsaken i finska presidentval – utan för att han representerar ett modernt och tolerant Finland. Detsamma kunde sägas om Svenska folkpartiets kandidat, Eva Biaudet, som slogs ut i första omgången – men som representant för den språkliga minoriteten hade hon svårare att göra sig gällande. Nu fick Haavisto både hennes väljare, de som röstat för socialdemokraten Paavo Lipponen och åtskilliga därutöver.
För många finländare är detta något av en befrielse. Det går att vinna stöd genom att tala tydligt om värdet av mångfald och öppenhet, trots de stämningar som i senaste riksdagsvalet gav framgångar åt det extremt nationalistiska och EU-fientliga partiet Sannfinländarna.
De partier som försökt anpassa ordval och profilfrågor efter en förmodat isolationistisk opinion har mycket att fundera över. Dit hör både Centern och Socialdemokraterna. Samlingspartiet är konservativt men inte inskränkt och Niinistö har tydligt markerat distans till Sannfinländarna genom att tala väl om Finlands tvåspråkighet.
Finlands utrikespolitiska kurs – det enda område där presidenten alltjämt har vissa, låt vara oklara, befogenheter – förändras inte. Finlands EU-engagemang, som delvis har en annan bakgrund än det svenska, består och någon anslutning till Nato aktualiseras inte även om Niinistös parti i princip önskar en sådan utveckling. Allt talar för att ett sådant steg, den dag det till sist tas, kommer att tas samtidigt och samordnat i både Finland och Sverige.
När Niinistö tillträder har också grundlagen ändrats så att presidentens befogenheter begränsas ytterligare. Därmed fullföljs den utveckling mot normala parlamentariska förhållanden som inleddes när Mauno Koivisto (S) 1983 efterträdde Urho Kekkonen (C) som president. Kekkonen uppträdde tidvis som en enväldig monark. Niinistö kan spela en annan roll, i samspel med riksdag och regering. Hade han ärvt sitt ämbete i stället för att väljas så hade detta inte varit möjligt.
Av: Håkan Holmberg Politisk chefredaktör