Publicerad: 2008-08-01 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 23:02
Vi hade ansökt om att få anordna en demonstration sedan 2005, berättar Dana Cotici från moldaviska GenderDoc-M. Ingen pridefestival, inget uppseendeväckande, bara en lugn och värdig manifestation. Men trots att det råder mötesfrihet i vårt land fick vi gång på gång nej av myndigheterna Chisinau - även av den nytillträdde "liberale" borgmästaren.
Vi är ett drygt hundratal personer som i riksdagens förstakammarsal lyssnar till henne när hon talar på folkpartiets seminarium om förföljelse av HBT-personer i Europa.
Dana och hennes vänner fick till slut ett demonstrationstillstånd. Då beslutade de sig för att meddela både den lokala polisen och inrikesministeriet. Det skulle de inte ha gjort.
- Vi stannade vår buss strax utanför torget och omringades nästan omedelbart av en uppretad folkmassa, fortsätter Dana. De skrek att de skulle döda oss, kastade saker och sparkade på bussen. Men när vi ringde till polisen sa de att de inte kunde ingripa. När vi försökte åka därifrån upptäckte vi att bussen inte kunde starta. Jag har aldrig varit så rädd.
Men ingen kom till skada. Mobben nöjde sig med att förstöra rörelsens material och angripa dess kontor. Under hela tiden som aktivisterna var fångna, däremot, stod 15 polisbilar parkerade bara några kvarter bort - men gjorde ingenting. De rörde sig inte ur fläcken. Attacken var tyst sanktionerad av polisen och stadens administration.
Förföljelser av det här slaget är vanliga i delar av Europa. Även i länder som formellt förbjuder diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner ser myndigheterna mellan fingrarna när övergrepp begås. Det händer också att polisen deltar i trakasserierna av de medborgare de är satta att skydda.
Men attityder förändras och fördomar försvinner. När prideflaggorna vajar från varje buss i Stockholm är det lätt att glömma hur snabbt förändringen skett i Sverige. I Moldavien och Turkiet är det drömmen om EU som tvingar regeringarna att göra upp med sina egna fördomar.
För EU:s medlemsländerna delar inte bara lagar och regler, vi delar också värderingar. Därför är dödsstraff förbjudet, och därför kommer heller aldrig länder som inte respekterar alla människors lika värde att bli medlemmar. Det vet Dana Cotici och det ger henne hopp inför framtiden.