Publicerad: 2009-07-12 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-14 14:04
Någon gång kan även den som är stark anhängare av Europatanken och av Sveriges EU-medlemskap tycka att festtalen blir lite för glättade. Allt är inte väl beställt inom unionen. Det finns genuina konflikter och problem som förblir olösta decennium efter decennium. En del aktörer tycks oförmögna att uppträda efter andra normer än dem som dikteras av det nationella egenintresset.
Därför har det sitt värde att ta del av balanserade studier av vad den gemensamma europeiska politiken verkligen innebär. En sådan har just utkommit på SNS förlag, i form av 2009 års rapport från SNS Demokratiråd, under ledning av Uppsalaprofessorn Li Bennich-Björkman. Ämnet är ett av de mest centrala, nämligen Europa efter EU:s stora utvidgning 2004 - 2007.
Många minns nog farhågorna. När EU under loppet av några år fick 27 medlemmar i stället för 15 så skulle beslutsmekanismerna lamslås. Viktiga delar av det som hittills uppnåtts i form av gemensamma spelregler skulle urholkas. De nya medlemsländernas intresse för att anpassa sig till europeiska normer skulle upphöra i samma ögonblick som det åtrådda medlemskapet var vunnet. Och de nya medlemmarna skulle inte vara intresserade av att unionen utvidgades ytterligare sedan de själva kommit in.
SNS-forskarna visar att ingen av dessa farhågor slagit in. Fler ärenden, fler parter och fler intressen att ta hänsyn till har inte lett till att EU-systemet kört fast. Rådet och kommissionen tar inte färre initiativ än tidigare, parlamentet behandlar ärendena i samma takt som förr och domstolen är inte mer försenad i sina utlåtanden än den alltid har varit. Koalitionsbygget har blivit mer mångfasetterat, med ett nytt öst-västmönster vid sidan av det välkända nord-sydmönstret, men inget A- och B-lag har uppstått och ingen grupp av länder dominerar besluten medan övriga ställs åt sidan.
De nya medlemsländerna i öst har i vissa avseenden andra prioriteringar än de flesta av de gamla. Intresset för att reformera jordbrukspolitiken är begränsat och den som vet något om polska småbruk förstår lätt varför. Utrikespolitiskt är man mer transatlantiskt orienterade - undra på det efter mer än 40 år av sovjetisk ockupation. Viljan att använda EU:s resurser för bistånd till tredje världen är mindre - begripligt i länder som själva utarmats ekonomiskt. Klimatmål och socialpolitisk harmonisering påminner antagligen för mycket om kommunisttidens centralstyrning.
Men någon generell reformtrötthet kan man inte iaktta. Tvärtom har man, under skiftande politisk ledning, fortsatt på vägen mot en politisk och ekonomisk normalisering. Undantaget, som författarna också påminner om, är Bulgarien som kanske borde ha fått vänta några år till på att släppas in i unionen. Men när detta är sagt så kan man också ställa frågan om Italien, ett av EU:s grundarländer, verkligen under nuvarande styre förmår leva upp till de krav som måste ställas på en EU-medlem.
En viktig slutsats blir att farhågorna inför en fortsatt utvidgning bör dämpas avsevärt. Det finnas inga rimliga skäl att tro att de olyckor som inte inträffat hittills skulle inträffa om ytterligare ett antal länder ansluts. Oviljan i många gamla medlemsländer är sakpolitiskt ogrundad, men likväl en realitet. Faktum är att Sverige i dag är det EU-land som mest aktivt verkar för en fortsatt utvidgning av unionen och dessutom det EU-land som har störst intressegemenskap med de nya länderna i frågor som gäller Östersjön och inställningen till Ryssland.
Någon kan tro att det är svenska stormaktsreflexer som spökar, men det är nog snarare fråga om motsatsen - länder som Tyskland och Frankrike upplever en "stormaktsgemenskap" med Moskva som de mindre länderna saknar.
Men - de uteblivna problemen efter 2004 beror delvis på att beslutsformerna blivit mer informella. Klara och tydliga ansvarsförhållanden är dock alltid att föredra. Med ännu fler medlemmar behövs en reform av EU:s institutioner - just det som Lissabonfördraget innebär.