Publicerad: 2009-03-12 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-25 09:02
Det var en av Tony Blairs stora framgångar som brittisk premiärminister, att han kunde bidra till det fredsavtal för Nordirland som fördes i hamn i mars 2007. Våldet upphörde, vanliga medborgare började hoppas på framtiden och tidigare oförsonliga fiender accepterade att sitta i samma koalitionsregering när provinsens självstyre återställdes. Därmed var fredsprocessen också en stor moralisk seger för politiker som Gerry Adams i Sinn Féin (IRA:s politiska gren) och Ian Paisley i det pro-brittiska DUP, som båda lyckades bryta med sitt eget politiska förflutna.
Nu försöker desperata grupper, med ursprung i det gamla IRA, skjuta sönder det som uppnåtts. I lördags dödades två brittiska soldater när de tog emot en pizzaleverans vid sin militärbas. I tisdags sköts en polis ihjäl i staden Craigavon några mil från Belfast. Det var första gången sedan 1998 som en attack av detta slag fått dödlig utgång.
Avsikten är naturligtvis att försöka provocera fram mot-
attacker från extrema unionister och aktioner från den brittiska arméns sida - samt att straffa de Sinn Féin-politiker som gjort upp med "fienden". Men till vad nytta?
Någon meningsfull politisk dagordning har inte de extremister som under namn som Real IRA och IRA Continuity tagit på sig ansvaret för attentaten. De kan aldrig få något folkligt stöd och har inget program som kan intressera några väljare.
Vad vi ser är en upprepning av de mönster och mekanismer som alltid tycks uppträda när organisationer som fastnat i politiskt motiverat våld förändras inifrån och accepterar normal samexistens med andra. Våldsmetoderna har lett in i en halvvärld där gränsen mellan kriminalitet och politisk aktivism blir allt otydligare. För några blir den "väpnade kampen" den enda form av existens de känner till och fredsavtal och kompromisser rycker därmed undan grunden för hela tillvaron. Dessutom kommer förutsättningarna för lönsam "beskyddarverksamhet", utpressning och annat i samma stil att försvinna när samhället normaliseras. Nordirland är ett exempel på detta. Baskien är ett annat.
Är allt därmed tillbaka till hur det var före fredsprocessen? Nej, troligen inte. Skillnaden mot tidigare är att folk nu vant sig vid fred och vet att livet kan vara annorlunda än under våldets långa decennier. Det talar starkt till extremisternas nackdel.