Publicerad: 2011-10-13 00:00
Kamerornas närvaro motiveras med att de minskar skadegörelsen, att de håller eleverna lugna och städade samt att det, förstås, är billigare att hålla igång ett antal kameror än att byta krossade fönster och sanera klotter. Men det finns också en andra sida av myntet. Med övervakningskameror följer en rad problem.
Integriteten är det mest uppenbara. Kameror som filmar skolgården och korridoren för oss inte halvvägs till ett samhälle där Storebror ständigt ser oss, men de inkräktar likafullt på privatlivet. En övervakningskamera filmar inte bara dem som klottrar och krossar fönsterrutor.
Kameran gör ingen nyhetsvärdering - alla hamnar på videoupptagningen. Det privata måste vara privat också i och omkring skolans lokaler. Även sextonåringen som tjuvröker bakom matsalen måste få behålla det för sig själv om hon vill.
Övervakningen skänker också en falsk trygghet. Om skolor förlitar sig för mycket på att kamerorna ska lösa allehanda problem, är risken stor att andra, mer verksamma åtgärder, åsidosätts. Att bara trycka på inspelningsknappen kan aldrig ersätta mänsklig närvaro. Det gäller lika mycket för att skapa trygghet på gator och torg, som att hindra skadegörelse på skolor.
På Uvengymnasiet har man haft kameror i fyra år. Och visst har stölderna, mobbningen och stöket minskat. Men är det kamerorna eller beslutet att fler lärare ska vara närvarande ute bland eleverna som gett den effekten? Skolan ser själv kamerorna som ett komplement. Behövs de alls?
Enligt UNT:s granskning har intresset för kameraövervakning ökat i år, men på Stenhagsskolan, som varit fastighetskontorets testskola, försvinner kamerorna. Effekten uppväger inte kostnaden. Filmerna duger sällan som bevismaterial.
Om rektorerna vill göra sina skolor säkrare och lugnare är det närvarande personal som gäller. Det är sannolikt både dyrare och mer komplicerat, men bättre. Dessutom skulle det i handling visa eleverna vikten av att tänka steget längre.
Av: Karl Rydå Ledarskribent karl.ryda@unt.se