Publicerad: 2010-03-31 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-31 14:03
Att Miljöpartiets partiprogram innehåller både den ena och den andra lustigheten är ingen hemlighet - men heller inte särskilt viktigt. Det är efter ställningstaganden i aktuella sakfrågor som politiska partier och dess företrädare främst bör bedömas. Partiprogrammet anger ramen, resten av politiken präglas av förhandlingar och vad som sker i omvärlden.
Det förslag till valmanifest som Miljöpartiet presenterade i går bör dock tas på allvar, späckat som det är av konkreta förslag. Tyvärr för Miljöpartiet rimmar många av förslagen illa med den bild av partiet Maria Wetterstrand försöker förmedla. I förra årets EU-val kallade sig en tredjedel av Miljöpartiets väljare höger eller mitten. De kommer säkert att uppskatta kraven på sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare och motståndet mot integritetskränkande lagstiftning, men ett återinfört friår är ingenting som får dem att hoppa högt av glädje.
Kanske är det Folkpartiets och Centerns smala lycka att konkurrenten på andra sidan blockgränsen valt att samarbeta med både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet skulle kunna etablera sig som ett starkt mittenparti. Det visar både delar av deras politik och vilka dess sympatisörer är. Men det gäller inte så länge partiet är en del av oppositionens regeringsalternativ.
Varken Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson (riksdagsledamoten och ekonomisk-politiske talespersonen som ibland låter mer som en folkpartist än en miljöpartist) eller fluffiga formuleringar på de största tidningarnas debattavdelningar kan ändra faktum: sedan det rödgröna regeringsalternativet formerades har Miljöpartiet tagit flera kliv vänsterut.
Förutom nygamla krav om friår har partiet ställt sig på samma sida som S och V i synen på arbetsrätten och domen i det uppmärksammade Vaxholmsmålet. Den tidigare så positiva synen på friskolor har också den blivit betydligt njuggare. Valmanifestet gör ingenting för att revidera den bilden.
Med en sådan politik vinner man inga mittenväljare. I längden kan nog inte ens Maria Wetterstrand ändra på det.
Av: Karl Rydå Ledarskribent